roger

Nae. Men lite reflektioner kanske jag kan bjuda på. Och så måste jag lära mig att skriva sanningsenliga rubriker.
Veckan började som den förra slutade: Ganska jävla nattsvart. Och det ä rju inte så konstigt med tanke på att början av en vecka ligger ganska nära slutet av den förra. Och hur fixar man bäst det nattsvarta?! Man gör något dagsljust *Snettleendesmiley* som att lyssna på glad musik eller umgås med häftigt folk.

Nu ska vi innan vi drar några förhastade slutsatser reda ut några saker:
1. Den glada musiken känns inte välkommen, så jävla nattsavrt är det. Liptones kund einte rädda mig. Inte ens Peps Perssons "Oh Boy" hjälpte. *tappahelahakansmiley*
2. Folk som jag skulle kunna tänka mig att umgås med finns inte inom 30 mils radie. Och de som foínns här då? Tänker ni då. Jo det ska jag förklara för er. Sätt er i en ny klass och se om ni har några direkta vänner efter en vecka. Jag tror inte ens fallet var så gällande mig och min syster. Jag väntar mig inget liknande at nåonsin hända för det varken vill eller behöver jag inte.

Och när vi ändå är inne på systrar så kan vi ju ta och diskutera de biologiska också. De är en till antalet. Men de kan faktiskt i vilket ögonblick som helst bli noll. Maken till arrogans och idioti har jag sällan sett maken till. Jag är arg bortom alla mått. Arg för att hon högg mig i ryggen med den värsta sortens kniv. Arg för att hon inte lyssnar på sin mor (min mor också naturligtvis). Men mest arg för att hon vägrar folk att ge henne hjälp. Inklusive mig!

Inga svordomar i världen som går att nedteckna kan beskriva hur arg jag är.

Att vara arg tär på krafterna. Jag är så fruktansvärt trött. Det känns som om jag sprungit hela vägen hit ner. MED packning.

OCh under tiden ni läst detta (eller rättare sagt: under tiden jag skrivirt detta) har musiken bytts från Dreamtheater till Slipknot. Och då inte de låtarna som räddade mig i Lördags då jag fortfarande mådde bra utan de låtarna där de är riktigt jävla pissarga.

Ni får ursäkta alla svordomar. Jag skulle förmodligen varnat er i början av texten. Men de känns för ögonblicket befogade.

I morgon ska jag upp och göra en oinspirerande filminspelning. Lärarn pratade idag om hur man måste skaffa sig ett proffesionellt förhållningssätt till filmeriet. Annars kan man lätt tröttna. Jag behöver inte veta att det kan bli tråkigt. Jag behöver riktig jävla motivation till att tycka att det är kul. Och det fort som fan. Jag hoppas att den här stan har ett bra uteliv. jag ska fan ta reda på det så snart jag kan. Jag behöver nytt folk omkring mig. Och helst då en massa folk som har kul.

/Helpme.fortsomfan@minlägenhetikarlshamn.se