Hem sökes
Klockan har precis slagit midnatt och internet har dött för i afton. Har återvänt till Karlshamn efter en stunds ledighet hemma. Men det vet ni ju redan. Fick två filmer och en skiva i brevlådan när jag kom hit. Minndes nu att jag faktiskt saknar en bok. Undrar var fasen den är.
Det har hänt mycket under tiden jag varit från min lägenhet. Har blivit tvungen att slänga en gurka och fem äpplen p.g.a. hela den här fräschhets-dealen. Jag gillar inte saker som kan tänka själva.
Även utanför lägenheten har det hänt saker. Jag söp bort mina skor. Igen. Pappa blev inte så glad över det. Igen. Den här gången var det inte mitt fel. Igen.
Honey, when I said you could try me. I didn't mean for you to try that hard
Jag saknar inte hem så mycket. Ärligt talat har jag inget hem att sakna. Jag är så kluven i vad jag ska kalla mitt hem att jag inte längre kallar något för hem och menar det. Jag tror att nästa hem kan bli hem. För en stund. Ett hem är en plats där man trivs och inte vill lämna. Jag har ingen sån plats känns det som. Jag kan längta till båda platserna. Men också vilja springa fort och långt från bägge två.
Jennifer fick mig att fundera över vad jag ska göra efter skolan i fredags kväll om jag inte minns fel. Inte hennes fel. Kanske inte ens var hon som fick mig att tänka. Men tänka gjorde jag. Jag blev lite smått deprimerad över min oplanering inför framtiden.
På släktmiddagen i söndags kom frågan upp från min kusin.
"Pluggar du fortfarande Roger?" frågade kusin nummer ett.
"Ja." svarade jag.
"Trevligt. Vad ska du göra sen då? Blir det något med datorer?" antog kusin nummer ett.
"Nej. Jag hatar datorer." sa jag ärligt.
Allmänt garv kring bordet.
"Men, heter inte din utbildning 'dator'-nånting?" inflikade kusin nummer två.
"Jo" menade jag "Den heter 'Digitala Spel' och just där har jag lärt mig att hata datorer."
Ovan kanske jag har min framtid. Tänk att få göra det man vill. Spela TVspel utan att bry sig om morgondagen. Och sedan ha ett jobb om är så långt från det det bara går. Bärga fisketrålare, skjuta duvor i stadsparker, laga surfingbrädor eller provsmaka kaffe. Vafasen. Det kanske inte ens är TVspel jag vill göra. Jag <i>var</i> som lyckligast när jag spelade TVspel. Nu har jag andra lyckor.
Mina vänner störreän allt annat.
Kan man jobba med sina vänner? Och inte då "ha sina vänner som arbetskamrater" för det suger, det får jag bevis på dagligen. Hans und Gretl är dödsdömt från start.
Nej, mer "få betalt för att umgås med mina vänner på mitt vanliga vis". Vem skulle någonsin vilja betala mig för det?
Jag är lite av en materialist. Jag tycker att ägodelar bringar lycka. Min mp3-spelare räddade mig i somras och kommer troligen göra så nästa sommar också om allt vill sig oväl. För väl kan det väl inte vilja sig?
Vill bara förtydliga att jag lägger mer tid på mina vänner än på någon skola jag någonsin gått i. Mina vänners välbefinnande går före allt vad provresultat heter. Och försök inte ändra på det. Det har rotat sig i min ryggrad i alla år i skolan. Vilket borde vara drygt 13 år vid det här laget.
Varje gång jag är hemma blir saker och ting bättre. Jag undrar alltid vad som kan bli bättre innan jag kommer hem, men när jag väl sitter på tåget tillbaka hit ner så inser jag att nog fan blev det bättre även denna gång. Jag vill skriva ett brev. Jag vil så gärna. Men jag kan aldrig sätta mina tusentusen ord på papper. Skitfånigt jag vet.
Det här med gränser exempelvis. Vissa människor vet om och respekterar de gränser som finns.
Andra inte.
Vill också tacka för ett underbart samtal. Tack, tack, tack. Och Burger King får vi väl ta en annan gång då. Damnit.
Jag vill inte säga "Du får inte" för jag vill inte att någon säger "Du får inte" till mig. Men bara för det behöver man inte bete sig respektlöst. I'm just saying.
Jag oroade mig mycket över framtiden på tåget hit. Man vill ju ha ett slackerjobb. det är ju drömmen. Låt alla andra duktiga och hängivna människor med tjugokommanoll i betyg rädda världen på sjukhus och i laboratorier. Jag tänker fan inte anstränga mig för att miss out på det som verkligen betyder något: livet.
Man måste prioritera sig själv före allt annat. Och då menar jag verkligen allt. Sen är det upp till precis var och en att bestämma vad som är bra för just en själv. Är det att lära sig onödiga termer på sittarmuskeln (gluteus maximus)? Fine! Lär dig det! Men låt mig vara lat. Om man ändå kunde komma på något bra.
Blev långt inlägg nu. Det var dumt. Men finns massor jag vill säga. Som vanligt. Fick inte ens fram hälften om jag ska vara ärlig. Men måste sluta nu. Sitter i en steriliserande position med laptopen. Publicerar så snart jag kan. Tog mig 44 minuter att skriva allt detta. Heja mig.
Lev väl! Annars spö!
Det har hänt mycket under tiden jag varit från min lägenhet. Har blivit tvungen att slänga en gurka och fem äpplen p.g.a. hela den här fräschhets-dealen. Jag gillar inte saker som kan tänka själva.
Även utanför lägenheten har det hänt saker. Jag söp bort mina skor. Igen. Pappa blev inte så glad över det. Igen. Den här gången var det inte mitt fel. Igen.
Honey, when I said you could try me. I didn't mean for you to try that hard
Jag saknar inte hem så mycket. Ärligt talat har jag inget hem att sakna. Jag är så kluven i vad jag ska kalla mitt hem att jag inte längre kallar något för hem och menar det. Jag tror att nästa hem kan bli hem. För en stund. Ett hem är en plats där man trivs och inte vill lämna. Jag har ingen sån plats känns det som. Jag kan längta till båda platserna. Men också vilja springa fort och långt från bägge två.
Jennifer fick mig att fundera över vad jag ska göra efter skolan i fredags kväll om jag inte minns fel. Inte hennes fel. Kanske inte ens var hon som fick mig att tänka. Men tänka gjorde jag. Jag blev lite smått deprimerad över min oplanering inför framtiden.
På släktmiddagen i söndags kom frågan upp från min kusin.
"Pluggar du fortfarande Roger?" frågade kusin nummer ett.
"Ja." svarade jag.
"Trevligt. Vad ska du göra sen då? Blir det något med datorer?" antog kusin nummer ett.
"Nej. Jag hatar datorer." sa jag ärligt.
Allmänt garv kring bordet.
"Men, heter inte din utbildning 'dator'-nånting?" inflikade kusin nummer två.
"Jo" menade jag "Den heter 'Digitala Spel' och just där har jag lärt mig att hata datorer."
Ovan kanske jag har min framtid. Tänk att få göra det man vill. Spela TVspel utan att bry sig om morgondagen. Och sedan ha ett jobb om är så långt från det det bara går. Bärga fisketrålare, skjuta duvor i stadsparker, laga surfingbrädor eller provsmaka kaffe. Vafasen. Det kanske inte ens är TVspel jag vill göra. Jag <i>var</i> som lyckligast när jag spelade TVspel. Nu har jag andra lyckor.
Mina vänner störreän allt annat.
Kan man jobba med sina vänner? Och inte då "ha sina vänner som arbetskamrater" för det suger, det får jag bevis på dagligen. Hans und Gretl är dödsdömt från start.
Nej, mer "få betalt för att umgås med mina vänner på mitt vanliga vis". Vem skulle någonsin vilja betala mig för det?
Jag är lite av en materialist. Jag tycker att ägodelar bringar lycka. Min mp3-spelare räddade mig i somras och kommer troligen göra så nästa sommar också om allt vill sig oväl. För väl kan det väl inte vilja sig?
Vill bara förtydliga att jag lägger mer tid på mina vänner än på någon skola jag någonsin gått i. Mina vänners välbefinnande går före allt vad provresultat heter. Och försök inte ändra på det. Det har rotat sig i min ryggrad i alla år i skolan. Vilket borde vara drygt 13 år vid det här laget.
Varje gång jag är hemma blir saker och ting bättre. Jag undrar alltid vad som kan bli bättre innan jag kommer hem, men när jag väl sitter på tåget tillbaka hit ner så inser jag att nog fan blev det bättre även denna gång. Jag vill skriva ett brev. Jag vil så gärna. Men jag kan aldrig sätta mina tusentusen ord på papper. Skitfånigt jag vet.
Det här med gränser exempelvis. Vissa människor vet om och respekterar de gränser som finns.
Andra inte.
Vill också tacka för ett underbart samtal. Tack, tack, tack. Och Burger King får vi väl ta en annan gång då. Damnit.
Jag vill inte säga "Du får inte" för jag vill inte att någon säger "Du får inte" till mig. Men bara för det behöver man inte bete sig respektlöst. I'm just saying.
Jag oroade mig mycket över framtiden på tåget hit. Man vill ju ha ett slackerjobb. det är ju drömmen. Låt alla andra duktiga och hängivna människor med tjugokommanoll i betyg rädda världen på sjukhus och i laboratorier. Jag tänker fan inte anstränga mig för att miss out på det som verkligen betyder något: livet.
Man måste prioritera sig själv före allt annat. Och då menar jag verkligen allt. Sen är det upp till precis var och en att bestämma vad som är bra för just en själv. Är det att lära sig onödiga termer på sittarmuskeln (gluteus maximus)? Fine! Lär dig det! Men låt mig vara lat. Om man ändå kunde komma på något bra.
Blev långt inlägg nu. Det var dumt. Men finns massor jag vill säga. Som vanligt. Fick inte ens fram hälften om jag ska vara ärlig. Men måste sluta nu. Sitter i en steriliserande position med laptopen. Publicerar så snart jag kan. Tog mig 44 minuter att skriva allt detta. Heja mig.
Lev väl! Annars spö!
Kommentarer:
Trackback