Hur mycket ett band är värt.
Jag vill inte bräda någon, eller säga mig vara bättre än någon annan. Men att tycka om ett band så mycket att man köper samma skiva två gånger med dem är inte det yttersta beviset på uppskattning.
Här ska berättas om riktig jävla uppskattning. Och varför jag laddar ned musik som jag känner för det.
När bransch-människor pratar om hur folk inte köper musik längre och hur den (änsålänge) illegala nedladdningen skadar artisterna så har de för det första inte koll på sina egna siffror. För det andra verkar de tro att allt man vill lägga pengar på vad det gäller kultur och sin egen underhållning är musiken och endast musiken. Men så fungerar det inte.
När folk handlar saker, låt det vara grönsaker, bilar, klänningar eller fågelholkar gillar de inte att bli lurade. Beställs varorna via internet ska frakten gärna ingå i priset. Läggs frakt och fakturaavgifter på i efterhand är det inte omöjligt att kunden känner sig bedragen. Frakt och fakturor har inget med själva produkten att göra. Företaget som säljer varan måste ta ut en extra avgift på frakt, för det är allt som oftast en annan institution/firma som sköter detta.
Så det CDON ser som 179 kr för en skiva ser Valfri Svensson som 209 kronor investerade.
Om jag får smyga över lite smidigt till temat festivaler. En biljett till Roskilde kostar dryga 2000 kr. Men en Roskildebesökare lägger inte undan 2000 kr för att åka på festival. Med dit- och hemresa, mat, det årliga tältköpet, öl (!) och annat välbehövligt krams landar snarare summan på det fyrdubbla. Och ändå har artisterna mage att höja sitt gage för att späda på den digerdöd bland festivalerna som nu sprider sig.
Matten här är inte så svår: En artist vill ha 3 kr per betalande besökare så de begär pengar av festivalarrangören som i sin tur vill tjäna pengar och överleva ett år till. De tar därför lite mer betalt än behövligt för biljetten. I slutändan är det ändå festivalbesökaren som mest späder på ekonomin.
Så till det extremfall som jag både är stolt, nöjd och aggresivt passionerad över.
Mig.
För ett år sedan snubblade jag på en notis i en GP på ett McDonalds i Skövde som mina resekamrater för tillfället rastade på (något ska man väl göra om man inte äter skräpet som serveras). Där nämndes Josh Homme, Dave Grohl, John Paul Jones och ett band. Jag höll på att dö en liten bit i huvudet av den sorts panik som alltid drabbar mig när jag tror att jag är sist till festen alla måste vara på.
En stunds internetsökande senare och Them Crooked Vultures hade materialiserat sig i mitt huvud.
Det första jag gjorde när jag lyckats sansa mig var att köpa en t-shirt (350 kr) från deras sida. Notera att detta var när jag hört 14 sekunder av deras material. Räkna gärna på den timlönen.
Det andra jag gjorde var att söka mig fördärvad på videor och bootlegs. Men eftersom de inte ens hade börjat spela ordentligt och gärna under falskt namn var det, som man säger, rätt lurigt. Dessutom tyckte sångare Homme att det var roligt att trycka på "ge fan i mina låtar"-knappen på Youtube.
Under tiden hann jag köpa en T-shirt till (298 kr) eftersom den första var av fel storlek.
Efter en liten stund dök det däremot upp några låtar från live-spelningarna som smugglats ut ur lokalerna. Jag fick tag i de via världens bästa internet.
Och här börjar en investering i ett band som saknar motstycke (både band och investering).
En turné utannonserades och närmsta spelplats var i Hollandstrakten. Jag gillar inte holländare, så jag satte mig och började vakta de englands-spelningar som blev tillgängliga istället. Tyvärr var jag inte ensam, och efter att den första batchen tog slut, tog även den andra laddningen slut. Och snabbt. Jag var elva sekunder för sen. Informationssamhällets hastighet lämpar sig inte alltid för människor av kött och blod.
Entré eBay och två andrahandsbiljetter (1814 kr). Finansiell smärta, men så värt det. Nu kommer konsumenttänkarmatten.
Flyg- och tågbiljetter (2093 kr) och hotell (1292 kr) för vistelsen var ju tvungna att bokas.
Och innan albumet hann beställas släpptes en tredje t-shirt (298 kr). Jag ska vara ärlig och säga att jag inte köpte den till mig. Någon måtta får det allt vara på köpdjävuleriet. Jag köpte den åt Jennifer.
I november någon gång släppte de så äntligen ett album. Och jag hängde på låset. En vinyl (387 kr) fick det bli. Som av en händelse följde en tröja med på köpet. Oj ...!
Så i December fick jag äntligen se världens bästa konstellation uppträda i Blackpool i England. Hur det var går inte att beskriva i ord, så det ska jag inte göra.
Det som ska tilläggas innan alla siffror summeras är att det gick åt en del fick-pengar (knappt 2000 kr) under den minisemester som konserten hade utökats till.
Summa summarum är iaf 7 500 svenska riksdaler. Alla pengar gick inte oavkortat till artisten. Inte heller till eventföretaget bakom konserten. Inte heller skivbolaget. Men de kom från mig. De spenderades av mig för att jag ville höra musik jag tyckte om. Jag ser det här bandet som mitt tiotusenkronorsband (jag köpte en del musikutrustning i samma veva). Inget skivbolag i världen ska komma och säga till mig att jag inte är villig att spendera pengar på musik.
Vill jag se ett band framträda så gör jag det. Kosta vad det kosta vill.
Men vill jag lyssna på musik så får det inte kosta vadsomhelst. Det måste kosta en bestämd summa pengar. En summa som inte är bestämd av mig själv. Jag anser musik vara värd pengar i vissa sammanhang. Som ettor och nollor är den inte värdelös, men jag ska få sätta mitt eget pris på den.
Här ska berättas om riktig jävla uppskattning. Och varför jag laddar ned musik som jag känner för det.
När bransch-människor pratar om hur folk inte köper musik längre och hur den (änsålänge) illegala nedladdningen skadar artisterna så har de för det första inte koll på sina egna siffror. För det andra verkar de tro att allt man vill lägga pengar på vad det gäller kultur och sin egen underhållning är musiken och endast musiken. Men så fungerar det inte.
När folk handlar saker, låt det vara grönsaker, bilar, klänningar eller fågelholkar gillar de inte att bli lurade. Beställs varorna via internet ska frakten gärna ingå i priset. Läggs frakt och fakturaavgifter på i efterhand är det inte omöjligt att kunden känner sig bedragen. Frakt och fakturor har inget med själva produkten att göra. Företaget som säljer varan måste ta ut en extra avgift på frakt, för det är allt som oftast en annan institution/firma som sköter detta.
Så det CDON ser som 179 kr för en skiva ser Valfri Svensson som 209 kronor investerade.
Om jag får smyga över lite smidigt till temat festivaler. En biljett till Roskilde kostar dryga 2000 kr. Men en Roskildebesökare lägger inte undan 2000 kr för att åka på festival. Med dit- och hemresa, mat, det årliga tältköpet, öl (!) och annat välbehövligt krams landar snarare summan på det fyrdubbla. Och ändå har artisterna mage att höja sitt gage för att späda på den digerdöd bland festivalerna som nu sprider sig.
Matten här är inte så svår: En artist vill ha 3 kr per betalande besökare så de begär pengar av festivalarrangören som i sin tur vill tjäna pengar och överleva ett år till. De tar därför lite mer betalt än behövligt för biljetten. I slutändan är det ändå festivalbesökaren som mest späder på ekonomin.
Så till det extremfall som jag både är stolt, nöjd och aggresivt passionerad över.
Mig.
För ett år sedan snubblade jag på en notis i en GP på ett McDonalds i Skövde som mina resekamrater för tillfället rastade på (något ska man väl göra om man inte äter skräpet som serveras). Där nämndes Josh Homme, Dave Grohl, John Paul Jones och ett band. Jag höll på att dö en liten bit i huvudet av den sorts panik som alltid drabbar mig när jag tror att jag är sist till festen alla måste vara på.
En stunds internetsökande senare och Them Crooked Vultures hade materialiserat sig i mitt huvud.
Det första jag gjorde när jag lyckats sansa mig var att köpa en t-shirt (350 kr) från deras sida. Notera att detta var när jag hört 14 sekunder av deras material. Räkna gärna på den timlönen.
Det andra jag gjorde var att söka mig fördärvad på videor och bootlegs. Men eftersom de inte ens hade börjat spela ordentligt och gärna under falskt namn var det, som man säger, rätt lurigt. Dessutom tyckte sångare Homme att det var roligt att trycka på "ge fan i mina låtar"-knappen på Youtube.
Under tiden hann jag köpa en T-shirt till (298 kr) eftersom den första var av fel storlek.
Efter en liten stund dök det däremot upp några låtar från live-spelningarna som smugglats ut ur lokalerna. Jag fick tag i de via världens bästa internet.
Och här börjar en investering i ett band som saknar motstycke (både band och investering).
En turné utannonserades och närmsta spelplats var i Hollandstrakten. Jag gillar inte holländare, så jag satte mig och började vakta de englands-spelningar som blev tillgängliga istället. Tyvärr var jag inte ensam, och efter att den första batchen tog slut, tog även den andra laddningen slut. Och snabbt. Jag var elva sekunder för sen. Informationssamhällets hastighet lämpar sig inte alltid för människor av kött och blod.
Entré eBay och två andrahandsbiljetter (1814 kr). Finansiell smärta, men så värt det. Nu kommer konsumenttänkarmatten.
Flyg- och tågbiljetter (2093 kr) och hotell (1292 kr) för vistelsen var ju tvungna att bokas.
Och innan albumet hann beställas släpptes en tredje t-shirt (298 kr). Jag ska vara ärlig och säga att jag inte köpte den till mig. Någon måtta får det allt vara på köpdjävuleriet. Jag köpte den åt Jennifer.
I november någon gång släppte de så äntligen ett album. Och jag hängde på låset. En vinyl (387 kr) fick det bli. Som av en händelse följde en tröja med på köpet. Oj ...!
Så i December fick jag äntligen se världens bästa konstellation uppträda i Blackpool i England. Hur det var går inte att beskriva i ord, så det ska jag inte göra.
Det som ska tilläggas innan alla siffror summeras är att det gick åt en del fick-pengar (knappt 2000 kr) under den minisemester som konserten hade utökats till.
Summa summarum är iaf 7 500 svenska riksdaler. Alla pengar gick inte oavkortat till artisten. Inte heller till eventföretaget bakom konserten. Inte heller skivbolaget. Men de kom från mig. De spenderades av mig för att jag ville höra musik jag tyckte om. Jag ser det här bandet som mitt tiotusenkronorsband (jag köpte en del musikutrustning i samma veva). Inget skivbolag i världen ska komma och säga till mig att jag inte är villig att spendera pengar på musik.
Vill jag se ett band framträda så gör jag det. Kosta vad det kosta vill.
Men vill jag lyssna på musik så får det inte kosta vadsomhelst. Det måste kosta en bestämd summa pengar. En summa som inte är bestämd av mig själv. Jag anser musik vara värd pengar i vissa sammanhang. Som ettor och nollor är den inte värdelös, men jag ska få sätta mitt eget pris på den.
En lista idioter
Saker jag hatar nu och de senaste timmarna riktigt jävla intensivt:
Folk
Miljöpartiet
Skivindustrin
Mig
Tid
Folk
Företag
Pirater
Pengar
Platser
Grönsaksodlare (se miljöpartiet)
Tid och Folk.
Jävla helvetes helvete.
Hej Werner.
Folk
Miljöpartiet
Skivindustrin
Mig
Tid
Folk
Företag
Pirater
Pengar
Platser
Grönsaksodlare (se miljöpartiet)
Tid och Folk.
Jävla helvetes helvete.
Hej Werner.