Lämnande av klubbar
Det är inget jag ångrar, men jag känner att jag tappade en del av det som var jag. Nu kan jag inte längre hata på folk som är med i klubbar utan att vara dubbelmoralig. Och det suger. Särskilt när sånt här dyker upp. Det är så sjukt fånigt. Några enstaka ord ur en klubbs föreningsstadgar och hela världen verkar stå i brand. Men ser man till spel som tar i från tårna, ja då verkar det gå bra. Det är en sjuk och vriden värld vi lever i.
I denna sjuka vridna värld vill jag fortsätta hata på klubbar och beslutade mig (för bara en liten, liten stund sedan) att jag går ur det politiska parti som i höst vill ta sig in i riksdagen.
Jag lämnar piratpartiet.
Men jag kommer fortfarande sympatisera med dem. Delvis. För det är det klubbar aldrig kan sköta ordentligt. Aldrig kan vettiga åsikter bubbla upp till ytan utan att köras genom ett ideologi-filter. Nu kan jag istället välja att uttrycka min åsikt på precis det sätt jag vill. Handplocka åsikter från alla delar av världen som är vettiga. Inte bara för att de är öronmärkta en klubb.
Så min röst kommer att hamna i deras favör om tre veckor, det kan jag garantera. Men jag behöver inte ställa mig bakom idiotiska återdragningar av påståenden. Nu kan jag lugnt insupa alla åsikter som jag finner värdiga. Hata alla som är med i klubbar. Och viktigast av allt: hata klubbarna.
Idiot-klubbar.
Copy Paste
Komentaren inväntar granskning (jag och mina länkar förstör för en del) så i brist på bättre (jag behöver städa och äta) kopierar jag in skiten här. Mycket nöje.
*****
Jag tycker det är ungefär inget fel att ladda ned saker utan att be om upphovsrättsmannens tillåtelse. Tyngden i hela den här argumentationen ligger inte på mig som tänkt konsument utan kanske delat jämnt på alla som är inblandade.
Niklas är redan inne på det här med definitionen av stöld. Stöld är när något försvinner. Att kopiera något är inte att stjäla. Att sprida information genom att kopiera är något som människan gjort i alla tider. De flesta uppslagsböcker kallar det för kultur.
Och att beröva någons rätt till pengar händer inte i de fall någon piratkopierar spel. Här ligger tyngden på den som införskaffar spelet/filmen/låten, men låt oss vinkla den här frågan till en annan plats i samhället.
Min far gräver hål i marken. Låt oss säga att han gräver en pool åt en familj (detta har faktiskt aldrig hänt, han gräver mest ner bredband och avlopp och annat tråkigt som har med infrastruktur att göra). Låt säga att han får ett gäng tusenlappar för denna nyss grävda pool. Ska han då komma och klaga varje gång denna familjs grannar badar i poolen? Ska han förbjuda släkten att fira midsommar i och kring den? Ska han gräva igen delar av den för att familjen som flyttar in efter den första familjen inte betalar för arbetet han gjort?
Jag tror inte det. Han kan inte jobba på det viset. Det skulle ta för mycket kraft från att göra det han är bra på. Gräva hål i marken.
En kamrat till mig byggde spel ett tag till internet. Han lyckades ganska väl. Han fick en ordentlig månadslön av det han gjorde. Nämligen programmerade. Han jagade ytterst få människor som spred hans spel. Han uppmanade t.o.m. människor att länka vidare (som det har bevisats i domstol är olagligt) sina alster. Hade han jagat folk hade det tagit för mycket tid av det han var bra på.
Att bygga spel.
Det som är felet från utgivarnas håll är att de kommer från en tid då det var möjligt att kontrollera all informationsflöde och styra den efter behag. Det behövs nya modeller för distribution. För tre dagar sedan gav jag ett gäng danskar drygt 300 av mina pengar. Det var inte för ett spel jag betalade. Det var för möjligheten att kanske få spela ett spel någon gång i framtiden. Jag kanske aldrig kommer få spelet, men de har iaf fått pengar för sitt arbete: Att bygga spel. De kallar det för AAA indie. Jag kallar det jävligt smart.
En modell som någon klarar att jobba efter. Inte en modell som alla klarar att jobba efter.
Om vi vinklar tillbaka det på konsumenten så hör man näst efter ”stöld” (som vi redan förklarat är missvisande) begreppet ”en missad försäljning”. Men samtliga kommentatorer är redan inne på spåret att detta är en lite av en omöjlighet.
”När jag var ung och fattig student” innebär inte att man inte vill köpa ett spel. Det innebär att man inte kan köpa ett spel. Tänk nu lite till på denna logik så inser ni snart att om man inte kan köpa något så är man ingen kund. Det finns inget köp. Johanna Blakley pratade på TED en gång i tiden om detta från en helt annan infallsvinkel. Där diskuterades hur modebranschen har accepterat att det inte går att hindra att människor köper kläder som liknar exempelivs Gucci och D&G och vad allt heter. Istället pressas designerna på dessa företag att göra nya saker med designen. De tvingas göra så grymt komplicerade kläder att efteraparna inte kan kopiera utan att det går åt helsike.
(förväxla inte detta med DRM, det är snarare: Metal Gear Solid är svårare att pirata eftersom man behöver information från den fysiska kartongen man får med när man köper spelet)
Modeindustrin har också kommit på att en person som köper en knock off-Gucci aldrig hade råd med en gucci från början, och således har Gucci inte ”missat ett köp”.
Allt handlar om att ge oss konsumenter en anledning att köpa. För att se på en kille som har fattat detta ber jag er ta de 15 minuter som behövs för att lyssna på hur Trent Reznor lyckats efter sin skiljsmässa med skivbolagen.
Så var ligger det här med piratandet då? Var ska gränserna dras? Vad händer när saker inte längre är begränsade till spel och information? Vad händer när vi om 15 år kan skriva ut våra egna köksmöbler? Ska då IKEA jaga alla som har en skrivare i hemmet? Vad händer när energi-försörjningen måste byta modell? Ska Vattenfall (som många hatar minst en gång om året) då strypa sina egna nät bara för att hindra andra?
Vad händer när vi i framtiden kan duplicera mediciner i våra egna pharmaceut-printers? Ska Röda Korset hindras i sitt arbete i Rwanda bara för att de CTRL + C – CTRL + V:ar AIDS-medicin?
Träd försiktigt in i piraterierna. De är kanske begränsade företeelser som tvingar en liten bransch att tänka om just nu, men i framtiden landar de på fler områden. Om vi kan se till att få ordning på de här, i jämförelse, futtiga grejerna nu så kommer vi lyckas bättre senare.
Jag piratar när jag kan. Jag handlar också spel/musik/film/böcker/program som en blådåre. Inte på det sättet som någon annan vill. Utan på det sätt jag vill.
Hur mycket ett band är värt.
Här ska berättas om riktig jävla uppskattning. Och varför jag laddar ned musik som jag känner för det.
När bransch-människor pratar om hur folk inte köper musik längre och hur den (änsålänge) illegala nedladdningen skadar artisterna så har de för det första inte koll på sina egna siffror. För det andra verkar de tro att allt man vill lägga pengar på vad det gäller kultur och sin egen underhållning är musiken och endast musiken. Men så fungerar det inte.
När folk handlar saker, låt det vara grönsaker, bilar, klänningar eller fågelholkar gillar de inte att bli lurade. Beställs varorna via internet ska frakten gärna ingå i priset. Läggs frakt och fakturaavgifter på i efterhand är det inte omöjligt att kunden känner sig bedragen. Frakt och fakturor har inget med själva produkten att göra. Företaget som säljer varan måste ta ut en extra avgift på frakt, för det är allt som oftast en annan institution/firma som sköter detta.
Så det CDON ser som 179 kr för en skiva ser Valfri Svensson som 209 kronor investerade.
Om jag får smyga över lite smidigt till temat festivaler. En biljett till Roskilde kostar dryga 2000 kr. Men en Roskildebesökare lägger inte undan 2000 kr för att åka på festival. Med dit- och hemresa, mat, det årliga tältköpet, öl (!) och annat välbehövligt krams landar snarare summan på det fyrdubbla. Och ändå har artisterna mage att höja sitt gage för att späda på den digerdöd bland festivalerna som nu sprider sig.
Matten här är inte så svår: En artist vill ha 3 kr per betalande besökare så de begär pengar av festivalarrangören som i sin tur vill tjäna pengar och överleva ett år till. De tar därför lite mer betalt än behövligt för biljetten. I slutändan är det ändå festivalbesökaren som mest späder på ekonomin.
Så till det extremfall som jag både är stolt, nöjd och aggresivt passionerad över.
Mig.
För ett år sedan snubblade jag på en notis i en GP på ett McDonalds i Skövde som mina resekamrater för tillfället rastade på (något ska man väl göra om man inte äter skräpet som serveras). Där nämndes Josh Homme, Dave Grohl, John Paul Jones och ett band. Jag höll på att dö en liten bit i huvudet av den sorts panik som alltid drabbar mig när jag tror att jag är sist till festen alla måste vara på.
En stunds internetsökande senare och Them Crooked Vultures hade materialiserat sig i mitt huvud.
Det första jag gjorde när jag lyckats sansa mig var att köpa en t-shirt (350 kr) från deras sida. Notera att detta var när jag hört 14 sekunder av deras material. Räkna gärna på den timlönen.
Det andra jag gjorde var att söka mig fördärvad på videor och bootlegs. Men eftersom de inte ens hade börjat spela ordentligt och gärna under falskt namn var det, som man säger, rätt lurigt. Dessutom tyckte sångare Homme att det var roligt att trycka på "ge fan i mina låtar"-knappen på Youtube.
Under tiden hann jag köpa en T-shirt till (298 kr) eftersom den första var av fel storlek.
Efter en liten stund dök det däremot upp några låtar från live-spelningarna som smugglats ut ur lokalerna. Jag fick tag i de via världens bästa internet.
Och här börjar en investering i ett band som saknar motstycke (både band och investering).
En turné utannonserades och närmsta spelplats var i Hollandstrakten. Jag gillar inte holländare, så jag satte mig och började vakta de englands-spelningar som blev tillgängliga istället. Tyvärr var jag inte ensam, och efter att den första batchen tog slut, tog även den andra laddningen slut. Och snabbt. Jag var elva sekunder för sen. Informationssamhällets hastighet lämpar sig inte alltid för människor av kött och blod.
Entré eBay och två andrahandsbiljetter (1814 kr). Finansiell smärta, men så värt det. Nu kommer konsumenttänkarmatten.
Flyg- och tågbiljetter (2093 kr) och hotell (1292 kr) för vistelsen var ju tvungna att bokas.
Och innan albumet hann beställas släpptes en tredje t-shirt (298 kr). Jag ska vara ärlig och säga att jag inte köpte den till mig. Någon måtta får det allt vara på köpdjävuleriet. Jag köpte den åt Jennifer.
I november någon gång släppte de så äntligen ett album. Och jag hängde på låset. En vinyl (387 kr) fick det bli. Som av en händelse följde en tröja med på köpet. Oj ...!
Så i December fick jag äntligen se världens bästa konstellation uppträda i Blackpool i England. Hur det var går inte att beskriva i ord, så det ska jag inte göra.
Det som ska tilläggas innan alla siffror summeras är att det gick åt en del fick-pengar (knappt 2000 kr) under den minisemester som konserten hade utökats till.
Summa summarum är iaf 7 500 svenska riksdaler. Alla pengar gick inte oavkortat till artisten. Inte heller till eventföretaget bakom konserten. Inte heller skivbolaget. Men de kom från mig. De spenderades av mig för att jag ville höra musik jag tyckte om. Jag ser det här bandet som mitt tiotusenkronorsband (jag köpte en del musikutrustning i samma veva). Inget skivbolag i världen ska komma och säga till mig att jag inte är villig att spendera pengar på musik.
Vill jag se ett band framträda så gör jag det. Kosta vad det kosta vill.
Men vill jag lyssna på musik så får det inte kosta vadsomhelst. Det måste kosta en bestämd summa pengar. En summa som inte är bestämd av mig själv. Jag anser musik vara värd pengar i vissa sammanhang. Som ettor och nollor är den inte värdelös, men jag ska få sätta mitt eget pris på den.
En lista idioter
Folk
Miljöpartiet
Skivindustrin
Mig
Tid
Folk
Företag
Pirater
Pengar
Platser
Grönsaksodlare (se miljöpartiet)
Tid och Folk.
Jävla helvetes helvete.
Hej Werner.
