World of ... Real life.
***Edit****
Innan ni läser detta inlägg ska jag varna er. det är grymt långt. Det tog över tre timmar att färdigställa och jag vet inte vad det tjänar till. Lite genvägar finns att tillgå här:
Såhär började det
Grejer som hände i mitten
För er som vet hur jag spelade WoW och bara vill veta hur jag slutade
Idas egna länk
För er som inte bryr er om er egen mentala hälsa: Läs vidare. På egen risk.
************
*andas in ett djupt andetag*
Jag har gjort det.
För fjärde gången i mitt liv har jag sagt upp det knark som jag ägnat så många timmar åt. Jag är ganska skakis nu. Jag är hungrig förvisso, men kan inte tro att det jag gjort lämnat mig opåverkad.
I över två års tid har Azeroth varit min tillflykts-ort av och till. Jag började spela för att Oscar gjorde det. Han fick mig att bli måttligt intresserad och jag fortsatte. Nu när jag tänker tillbaka så blev det å andra sidan aldrig som jag trodde att det skulle bli. Det var aldrig bara han och jag på den där platsen. Det var flera hundra andra. Ja, flera tusen andra.
Jag låg efter i level från början och detta mina damer och herrar är ett problem i World of Warcraft. Han spelade aldrig med mig. Eller snarare: Vi kunde aldrig spela med varandra. Spelet är inte byggt på ett sådant sätt. Man måste vara samma level för att kunna umgås på samma områden. Den plats i ett guild som jag trodde jag trodde att jag skulle få fanns aldrig.
Men jag brydde mig inte så noga.
Jag fortsatte spela. Jag var aldrig duktig på det, eller särskilt företagsam. Jag spelade mot allas inrådan på ett sätt som gjorde det svårt för mig att nå egen framgång. Jag var hela tiden beroende av en grupp för att snabbt kunna utvecklas. Denna grupp var väldigt ofta helt osammanhängande. Folk kom och gick. Min friends list utökades inte med någon rasande fart direkt. Oscar fick fler folk att börja spela. Dessa levlade snart både ifatt, men också förbi mig. Det verkade inte som att de inte spelade för spelandets skull, utan snarare för att nå den högsta leveln och då vara nöjda med sig själva. Att ständigt jaga nästa föremål, nästa besvärjelse, nästa nivå var för mig helt oförståerligt.
Jag minns att jag alltid gick omkring på platser som för mig var oupptäckta och bara tittade. Jag beundrade designen och tänkte på de små detaljer som faktiskt uppgjorde spelet. Så daterad som grafiken och detalj-nivån är idag kan det tyckas konstigt för en utomstående att man kan hänföras av något så enkelt. Men jag gillade det. Halv-dan grafik med en tanke bakom är bättre än vackra miljöer utan förklaring i mina ögon.
Alurei, en av de schyssta folken. Kommer från Danmark vad jag minns.
Sen slutade jag spela.
Det var någonstans när jag började skola här i Karlshamn. Först gillade jag att bo själv. Jag kunde spela hur mycket jag ville men mina studier tog stryk av detta. Jag insåg mina misstag och fick ta beslutet att sluta spela helt. Jag trodde mig inte ha sån karaktär att jag klarade av att studera på bestämda tider och spela när jag var ledig.
Den andra oktober 2005 lade jag ner WoW för första gången. Jag hade inte spelat konstant fram tills dess. Jag hade ju fått hanka mig fram på Oscars dator sommaren igenom. Men i lägenheten jag nu hade, hade jag spelat ganska frekvent.
Detta uppehåll gjorde varken till eller från med mina studier. Jag var inte så inspirerad att studera. Så det var nog trots allt inte spelets fel. Men 120 kr i månaden är ändå 120 kronor i månaden och jag var ju trots allt lite trött på all repetition.
Under den paus som nu följde (den varade en hel månad), fick jag en ny kontakt på min MSN. Jag kanske fick fler, men jag minns den här ganska väl. Det var något i stil med att Ida hade någon som hon tyckte verkade lite nere och hon ville att jag skulel muntra upp. Jag vet inte hur det gick till, men Ida bestämde sig för att ge bort min MSN till denna någon. Jag kan verkligen inte tacka henne nog för att hon gjorde det. Den 20 Oktober lade Jennifer till mig på sin kontakt-lista.
Jag påstår nu inte att mitt icke-WoW-spelande bidrog till den konversation som pågick under kvällens gång. Men vi kan säga såhär: Jag hade nog aldrig pratat så intensivt och länge med någon om jag behövt tabba mellan två fönster.
Den första November ansåg jag att jag hade hållt upp länge nog. Nu skulle jag starta igen. Jag köpte på mig flera månader i en stöt. För nu ville jag verkligen spela igen. Den här gången hade Jesper kommit upp i den nivå jag varit när jag slutade och vi beslutade oss för att spela ihop. Det var här jag egenltigen lärde känna Mannen, Myten, Mysjuden. Han var trevlig att hänga med. Ganska så level-kåt och egoistisk (somjag fått för mig att alla svenskar är i det spelet) men ändå snäll och villig att göra saker. Vi lyckades väl bygga upp en interaktiv vänskap och när vi väl träffades i verkliga livet så var vi ganska bundis fortfarande.
Vid level 40 händer något magiskt i spelet. Då får man chansen att köpa sitt allra första djur att rida runt på. Detta djur ändrar inte spelet på något sätt förutom att du på ditt djur kan göra färre saker än du kunde till fots. Man kan inte slåss, prata med allt folk, tillverka saker eller gå in på vissa ställen. Man rör sig snäppet snabbare. Men det är allt. Och som med bilar och fordon i verkliga världen så har man genom att köpa den visat att man iaf hade pengar ett tag.
Detta djur hjälpte mig att ta mig runt i världen ltie snabbare men jag minns inte att det var en sådan känsla som mina spelande vänner påstod att det var. Visst det gick lite fortare att springa från A till B. Men sen då? Man blev ju ingen riddare med häst som kunde meja ner folk. Aningen besviken red jag runt på min tiger och hade vad jag vill minnas lagom roligt. Jag hade kanske jätteroligt, men jag hoppas att jag bara hade lagom roligt.
Jag gillade pets. De var helt häftiga.
Strax efter level 40, jag kan tänka mig att det var vi 42, så sprang jag in i en holländare. Han hette Denhop i spelet men presenterade sig riktigt snabbt vis sitt riktiga namn Dennis. Vi pratade länge om både det ena och det andra. Hur trött jag var på mina level-kåta vänner och hur otrevliga alla mina landsmän var. Han smög hela tiden runt ämnet, men jag fick till slut frågan om hur gammal jag var, och var jag bodde. Självklart undrade han om jag var tjej på riktigt. Min avatar i spelet är nämligen av feminin sort.
Jag vet inte varför jag svarade som jag gjorde. Men jag gjorde mig genast två år äldre och bosatte mig i England. Tyvärr gjorde jag mig även till flicka och döpte mig till Caroline nånting-Smith. Två sekunder in i lögnen insåg jag bredden av mitt misstag. Jag hade ju nu Jesper på samma nivå som jag, alltså kunde vi spela tillsammans. Denne Dennis var även han på min nivå så det skulle onekligen uppstå komplikationer om (snarare när) vi tre, eller andra jag kännde, spelade tillsammans. Att dölja svenskan skulle bli svårt, men att dölja det faktum att jag faktiskt inte var tjej verkade snäppet svårare.
Jag började nu närma mig level 45-46 nånting när jag en eftermiddag (det sista var ljug, jag minns inte vad det var för tid på dygnet) sprang in i en grupp som annonserade sig med den vanliga frasen "LFM healer ZF last spot". Det där sista var också ljug. Jag vet inte om det var exakt så det gick till. Men jag gissar och anar att gissningen ligger väldigt nära sanningen. Jag hamnade i en grupp med Occulus, Leiaze, Cogo och Rexam.
Vi hade en förnöjsam tur genom Zul Farrak. Ett troll-infesterad näste som jag inte minns varför man ville in i men som alla andra såg som vägen-till-nästa-level-stället. Det gick ganska bra men av någon anledning gick vi inte till det ställe Leiaze ville. Han ( detta hade jag inte tagit reda på då, jag trodde att det var en flicka) ville döda en specifik prästinna och efter att vi gjort det Occulus och Rexam hade tid med bestämde vi att vi tre som var kvar att försöka själva. Detta kan jag säga var det mest lyckade beslutet i min Azeroth-karriär. Jag hade inget annat än roligt den dryga halvtimmen vi befann oss bland trollen. Vi smög längs väggar och valde noggrant ut vilka grupper av fiender vi skulle döda. Jag minns att vi dog några gånger var, men det var det värt för att få se och medverka i sånt sällskap. Den här gången handlade det inte om att plocka en level till. Det handlade om att ha roligt. Åtminstone för mig.
Vi skiljdes åt för dagen (natten, morgonen jag vet inte vad jag hade för tider på den tiden) men la till varandra på våra friends list. Vi hade hittills pratat engelska men det framkom ganska snabbt att dessa två pojkar kom från Sverige. Jag hade den fasta (och har nog fortfarande) uppfatnnigen att svenskar är idioter så fort man ger dem uttrymme att uttrycka sig på sitt modersmål över internet. Jag hade ju t.ex. presenterat mig som engelsman (kvinna) för Dennis och valde nu att att på frågan "So Aglet where you from?" svara "IRELAND!". Jag blev för Leiaze, Cogo och senare även Oiva, Blackish och Tinuviella den irländske prästen som var grym på att heala i instanser. Helt plötsligt hade mitt "misstag" med att spela som en healer lönat sig och jag var en del av en grupp som ofta gjorde massor av intressanta saker. Det var trevligt att logga in och få ett meddelande att någon väntade på mig. Så här i efterhand och nu när jag skriver det verkar det lite som att jag saknade den här bekräftelsen i verkliga livet. Jag hoppas verkligen inte att det var så. För det vore alldeles för sorgligt.
Så här mycket folk var det egentligen aldrig i rörelse. En sällan skådad syn om jag får säga det.
Så till den stora aftonen. Fest i Falköping. Hemma och roar mig med mina vänner (även om vissa av dem hade halv-kul) och lyckas med konst-stycket att supa bort min första sko. Det var skit-roligt. Nyår den natten ägde.
Strax innan klockan blir tre den natten kommer ja goch Oscar hem, sätter oss och spelar WoW (som vanligt) och jag tar mig äntligen upp till den magiska nivån 60.
Inte blev mitt liv bättre av det. Inget magiskt hände och spelet förändrades inte i upplägg. Däremot så lades det till en liten del av spelet som inte förändrade sättet jag interagerade med spelet men väl hur jag förhöll mig till det. Det kallas att "raida". Man går samman med 39 andra spelare och tar sig igenom stora, stora grottor med monster som är tredubbelt mot var de var utanför dessa grottor. Detta började nästan från dag ett, och sen var jag fast. Minst en dag i veckan gick vi samman, medlemmarna i det guild jag nu var medlem i (Pure Honor hette det) och raidade. Det tog allt mellan 4 och 6 timmar. Totalt slöseri med tid. Efter ungefär 10 såna rundor fick jag poäng nog att skaffa mig ett föremål som nu är long lost men som då resulterade i mer arbete.
Man skulle använda detta föremål för att kunna skaffa ett ännu bättre föremål and so on and so forth. Blizzard ska ha många cred för att de gjort ett sånt spel. Jag vet inte hur de gjort det. Men efter så många timmar i spelet måste det betyda att något är bra.
För att hoppa lite i tiden. Jag gillade inte hur jag raidade. Ibland var det roligt, men ofta känndes det som jag satt i ett chat-program och betalade 120 kronor i månaden för det. Jag lade ner skräpet igen. Den här gången när sommaren började. När jag kom hem till falköping spelade jag inte längre. Den sjunde juni tog det slut vill jag minnas.
Den sjätte juni träffade jag Jennifer första gången sen påsk eller ännu tidigare, jag kan inte minnas ordentligt. Den tionde begick jag det största (men iefterhand absolut bästa) misstaget på riktigt länge. Utan att förstör Idas förhoppnigar eller få mig eller Jennifer att framstå som något vi inte är kan jag säga så här:
Jag och Jennifer firar årsdag om 16 dagar.
TIllbaka till WoW? Självklart hamnade jag där. På midsommarafton. Med Oscar och Jennifer som sällskap startade jag upp mitt konto igen. Det var Oscars spelande och snudd på löfte om att spela med mig som gjorde att jag startade det. Han höll lite vad han lovade (det brukar inte hända har jag fått för mig) och vi spelade till långt in på morgonen med våra nya karaktärer. Det var bland det roligaste jag haft. Men återigen. Repetition är lite av ett nyckelord i det här spelet. den 24e augusti (två månader spel) la jag ner återigen. Den här gången känndes det som på riktigt. Att jag inte skulle återvända igen alls.
Jag kände nu Hasse (Leiaze), Käppe (Cogo), Helen (Tinuviella) och till viss del Jimmie (Blackish) utanför WoW och vi pratade om mycket annat över MSN och ibland över teamspeak. Så tack vare WoW har jag skaffat mig nya vänner som jag nu spelar andra spel med. Kanske är det t.o.m. så att ja gkommer få träffa någon av dem på Roskilde i sommar.
Jag vet faktiskt inte.
Månaderna gick och mitt konto togs över av Oscar som spelade i två månader. Jag hade inga som helst tankar på att komma tillbaka, förrän jag träffade lite vettigt folk i skolan. De visade lite sköna miljöer i den nya expansionen "Burning Crusade" och jag blev efter några veckor övertyad att börja igen. Detta var en månad sen. På den månaden som gått har jag inte upptäckt mycket. Det tog mig 20 minuter att inse att spelet inte hade ändrats ett dugg. Det var samma sak. Igen. Nya levels visst. Nya föremål visst. Men det var samma tröttsamma spel.
Jag återupptog min första karaktär som nu inte längre var högsta level och tänkte att jag skulle ge den en chans till. Samtidigt som jag slutade senaste gången slutade även Hasse och vi har tillsammans snackat mycket skit om spelet ihop. Döm då om min groteskt stora förvåning när jag finner just Leiaze inloggad. Som två f.d. rökare som tar varandra på bar gärning utanför krogen när vi tänder varsin cigarett börjar vi samtidigt prata med varandra och undra "vad i helvete du gör här?". Vi kom fram till att vi hade ungefär samm aintentioner. Kolla in det nya innehållet och se om det har förbättrat sig en del. Till skilnad från mig så har Hasse den åsikten att det hade förändrats. Han är numera level 70 (högsta möjliga i dagens läge) medans jag bara är 62.
Så idag då. Den dag som jag kommer minnas ganska väl. Mest kanske för att jag skriver ner det. Jag bestämde mig vid sex-tiden i eftermiddags att ta bort alla mina karaktärer innan speltiden går ut. För nu vill jag verkligen inte komma tillbaka. Om jag då har raderat allt det jag lagt så mycket tid på så borde jag inte vilja det eller hur? Sagt och gjort. Jag började radera mina låg-level-gubbar och jobbade mig uppåt.
När jag kom till mitt hjärtebarn Aglet (en av de första Aglets någonsin) så tog det tid. Inte för att det var svårt för mig att radera utan för att jag hade så mycket skräp som jag skulle sälja av. Under min sista resa genom Azeroth (egentligen Outlands) Träffade jag Luminae. En präst som var snäll och hjälpte mig och jag fattade tycke för. Och det var till henne (ja, jag vet. Hon är en han egentligen. Han har t.o.m. sagt det till mig) jag tänkte ge mina besparingar och föremål jag inte längre tänkte använda. Detta tog ett tag och jag berättade för honom om mina bravadermed mina 24 pets och hur jag aldrig lyckades skaffa virtous-setet och massa mer.
När jag till slut hade gett Luminae alla mina grejer och herbs och whatnot så gav jag bort pengarna, loggade ut och tryckte på delete. Som bekräftelse på att ta bort en karaktär måste man även skriva "delete" i en ruta.
Så för 3 timmar sen, den 25/5 2007 tog den två-åriga resa som alla känner som Aglet slut. I samma stund (jag lovar, det gick inte två sekunder) som jag deletade min karaktär fick jag upp ett meddelande på skärmen "Session Expired".
Aglet på Sunstrider är numera död och begraven.
Jag mår bra. Jag kommer inte återvända dit igen. Det känns grymt skönt.
Och just det:
Ida, jag raderade Citag. Så slipper du ens tänka på saken.
Innan ni läser detta inlägg ska jag varna er. det är grymt långt. Det tog över tre timmar att färdigställa och jag vet inte vad det tjänar till. Lite genvägar finns att tillgå här:
Såhär började det
Grejer som hände i mitten
För er som vet hur jag spelade WoW och bara vill veta hur jag slutade
Idas egna länk
För er som inte bryr er om er egen mentala hälsa: Läs vidare. På egen risk.
************
*andas in ett djupt andetag*
Jag har gjort det.
För fjärde gången i mitt liv har jag sagt upp det knark som jag ägnat så många timmar åt. Jag är ganska skakis nu. Jag är hungrig förvisso, men kan inte tro att det jag gjort lämnat mig opåverkad.
I över två års tid har Azeroth varit min tillflykts-ort av och till. Jag började spela för att Oscar gjorde det. Han fick mig att bli måttligt intresserad och jag fortsatte. Nu när jag tänker tillbaka så blev det å andra sidan aldrig som jag trodde att det skulle bli. Det var aldrig bara han och jag på den där platsen. Det var flera hundra andra. Ja, flera tusen andra.
Jag låg efter i level från början och detta mina damer och herrar är ett problem i World of Warcraft. Han spelade aldrig med mig. Eller snarare: Vi kunde aldrig spela med varandra. Spelet är inte byggt på ett sådant sätt. Man måste vara samma level för att kunna umgås på samma områden. Den plats i ett guild som jag trodde jag trodde att jag skulle få fanns aldrig.
Men jag brydde mig inte så noga.
Jag fortsatte spela. Jag var aldrig duktig på det, eller särskilt företagsam. Jag spelade mot allas inrådan på ett sätt som gjorde det svårt för mig att nå egen framgång. Jag var hela tiden beroende av en grupp för att snabbt kunna utvecklas. Denna grupp var väldigt ofta helt osammanhängande. Folk kom och gick. Min friends list utökades inte med någon rasande fart direkt. Oscar fick fler folk att börja spela. Dessa levlade snart både ifatt, men också förbi mig. Det verkade inte som att de inte spelade för spelandets skull, utan snarare för att nå den högsta leveln och då vara nöjda med sig själva. Att ständigt jaga nästa föremål, nästa besvärjelse, nästa nivå var för mig helt oförståerligt.
Jag minns att jag alltid gick omkring på platser som för mig var oupptäckta och bara tittade. Jag beundrade designen och tänkte på de små detaljer som faktiskt uppgjorde spelet. Så daterad som grafiken och detalj-nivån är idag kan det tyckas konstigt för en utomstående att man kan hänföras av något så enkelt. Men jag gillade det. Halv-dan grafik med en tanke bakom är bättre än vackra miljöer utan förklaring i mina ögon.
Alurei, en av de schyssta folken. Kommer från Danmark vad jag minns.
Sen slutade jag spela.
Det var någonstans när jag började skola här i Karlshamn. Först gillade jag att bo själv. Jag kunde spela hur mycket jag ville men mina studier tog stryk av detta. Jag insåg mina misstag och fick ta beslutet att sluta spela helt. Jag trodde mig inte ha sån karaktär att jag klarade av att studera på bestämda tider och spela när jag var ledig.
Den andra oktober 2005 lade jag ner WoW för första gången. Jag hade inte spelat konstant fram tills dess. Jag hade ju fått hanka mig fram på Oscars dator sommaren igenom. Men i lägenheten jag nu hade, hade jag spelat ganska frekvent.
Detta uppehåll gjorde varken till eller från med mina studier. Jag var inte så inspirerad att studera. Så det var nog trots allt inte spelets fel. Men 120 kr i månaden är ändå 120 kronor i månaden och jag var ju trots allt lite trött på all repetition.
Under den paus som nu följde (den varade en hel månad), fick jag en ny kontakt på min MSN. Jag kanske fick fler, men jag minns den här ganska väl. Det var något i stil med att Ida hade någon som hon tyckte verkade lite nere och hon ville att jag skulel muntra upp. Jag vet inte hur det gick till, men Ida bestämde sig för att ge bort min MSN till denna någon. Jag kan verkligen inte tacka henne nog för att hon gjorde det. Den 20 Oktober lade Jennifer till mig på sin kontakt-lista.
Jag påstår nu inte att mitt icke-WoW-spelande bidrog till den konversation som pågick under kvällens gång. Men vi kan säga såhär: Jag hade nog aldrig pratat så intensivt och länge med någon om jag behövt tabba mellan två fönster.
Den första November ansåg jag att jag hade hållt upp länge nog. Nu skulle jag starta igen. Jag köpte på mig flera månader i en stöt. För nu ville jag verkligen spela igen. Den här gången hade Jesper kommit upp i den nivå jag varit när jag slutade och vi beslutade oss för att spela ihop. Det var här jag egenltigen lärde känna Mannen, Myten, Mysjuden. Han var trevlig att hänga med. Ganska så level-kåt och egoistisk (somjag fått för mig att alla svenskar är i det spelet) men ändå snäll och villig att göra saker. Vi lyckades väl bygga upp en interaktiv vänskap och när vi väl träffades i verkliga livet så var vi ganska bundis fortfarande.
Vid level 40 händer något magiskt i spelet. Då får man chansen att köpa sitt allra första djur att rida runt på. Detta djur ändrar inte spelet på något sätt förutom att du på ditt djur kan göra färre saker än du kunde till fots. Man kan inte slåss, prata med allt folk, tillverka saker eller gå in på vissa ställen. Man rör sig snäppet snabbare. Men det är allt. Och som med bilar och fordon i verkliga världen så har man genom att köpa den visat att man iaf hade pengar ett tag.
Detta djur hjälpte mig att ta mig runt i världen ltie snabbare men jag minns inte att det var en sådan känsla som mina spelande vänner påstod att det var. Visst det gick lite fortare att springa från A till B. Men sen då? Man blev ju ingen riddare med häst som kunde meja ner folk. Aningen besviken red jag runt på min tiger och hade vad jag vill minnas lagom roligt. Jag hade kanske jätteroligt, men jag hoppas att jag bara hade lagom roligt.
Jag gillade pets. De var helt häftiga.
Strax efter level 40, jag kan tänka mig att det var vi 42, så sprang jag in i en holländare. Han hette Denhop i spelet men presenterade sig riktigt snabbt vis sitt riktiga namn Dennis. Vi pratade länge om både det ena och det andra. Hur trött jag var på mina level-kåta vänner och hur otrevliga alla mina landsmän var. Han smög hela tiden runt ämnet, men jag fick till slut frågan om hur gammal jag var, och var jag bodde. Självklart undrade han om jag var tjej på riktigt. Min avatar i spelet är nämligen av feminin sort.
Jag vet inte varför jag svarade som jag gjorde. Men jag gjorde mig genast två år äldre och bosatte mig i England. Tyvärr gjorde jag mig även till flicka och döpte mig till Caroline nånting-Smith. Två sekunder in i lögnen insåg jag bredden av mitt misstag. Jag hade ju nu Jesper på samma nivå som jag, alltså kunde vi spela tillsammans. Denne Dennis var även han på min nivå så det skulle onekligen uppstå komplikationer om (snarare när) vi tre, eller andra jag kännde, spelade tillsammans. Att dölja svenskan skulle bli svårt, men att dölja det faktum att jag faktiskt inte var tjej verkade snäppet svårare.
Jag började nu närma mig level 45-46 nånting när jag en eftermiddag (det sista var ljug, jag minns inte vad det var för tid på dygnet) sprang in i en grupp som annonserade sig med den vanliga frasen "LFM healer ZF last spot". Det där sista var också ljug. Jag vet inte om det var exakt så det gick till. Men jag gissar och anar att gissningen ligger väldigt nära sanningen. Jag hamnade i en grupp med Occulus, Leiaze, Cogo och Rexam.
Vi hade en förnöjsam tur genom Zul Farrak. Ett troll-infesterad näste som jag inte minns varför man ville in i men som alla andra såg som vägen-till-nästa-level-stället. Det gick ganska bra men av någon anledning gick vi inte till det ställe Leiaze ville. Han ( detta hade jag inte tagit reda på då, jag trodde att det var en flicka) ville döda en specifik prästinna och efter att vi gjort det Occulus och Rexam hade tid med bestämde vi att vi tre som var kvar att försöka själva. Detta kan jag säga var det mest lyckade beslutet i min Azeroth-karriär. Jag hade inget annat än roligt den dryga halvtimmen vi befann oss bland trollen. Vi smög längs väggar och valde noggrant ut vilka grupper av fiender vi skulle döda. Jag minns att vi dog några gånger var, men det var det värt för att få se och medverka i sånt sällskap. Den här gången handlade det inte om att plocka en level till. Det handlade om att ha roligt. Åtminstone för mig.
Vi skiljdes åt för dagen (natten, morgonen jag vet inte vad jag hade för tider på den tiden) men la till varandra på våra friends list. Vi hade hittills pratat engelska men det framkom ganska snabbt att dessa två pojkar kom från Sverige. Jag hade den fasta (och har nog fortfarande) uppfatnnigen att svenskar är idioter så fort man ger dem uttrymme att uttrycka sig på sitt modersmål över internet. Jag hade ju t.ex. presenterat mig som engelsman (kvinna) för Dennis och valde nu att att på frågan "So Aglet where you from?" svara "IRELAND!". Jag blev för Leiaze, Cogo och senare även Oiva, Blackish och Tinuviella den irländske prästen som var grym på att heala i instanser. Helt plötsligt hade mitt "misstag" med att spela som en healer lönat sig och jag var en del av en grupp som ofta gjorde massor av intressanta saker. Det var trevligt att logga in och få ett meddelande att någon väntade på mig. Så här i efterhand och nu när jag skriver det verkar det lite som att jag saknade den här bekräftelsen i verkliga livet. Jag hoppas verkligen inte att det var så. För det vore alldeles för sorgligt.
Så här mycket folk var det egentligen aldrig i rörelse. En sällan skådad syn om jag får säga det.
Så till den stora aftonen. Fest i Falköping. Hemma och roar mig med mina vänner (även om vissa av dem hade halv-kul) och lyckas med konst-stycket att supa bort min första sko. Det var skit-roligt. Nyår den natten ägde.
Strax innan klockan blir tre den natten kommer ja goch Oscar hem, sätter oss och spelar WoW (som vanligt) och jag tar mig äntligen upp till den magiska nivån 60.
Inte blev mitt liv bättre av det. Inget magiskt hände och spelet förändrades inte i upplägg. Däremot så lades det till en liten del av spelet som inte förändrade sättet jag interagerade med spelet men väl hur jag förhöll mig till det. Det kallas att "raida". Man går samman med 39 andra spelare och tar sig igenom stora, stora grottor med monster som är tredubbelt mot var de var utanför dessa grottor. Detta började nästan från dag ett, och sen var jag fast. Minst en dag i veckan gick vi samman, medlemmarna i det guild jag nu var medlem i (Pure Honor hette det) och raidade. Det tog allt mellan 4 och 6 timmar. Totalt slöseri med tid. Efter ungefär 10 såna rundor fick jag poäng nog att skaffa mig ett föremål som nu är long lost men som då resulterade i mer arbete.
Man skulle använda detta föremål för att kunna skaffa ett ännu bättre föremål and so on and so forth. Blizzard ska ha många cred för att de gjort ett sånt spel. Jag vet inte hur de gjort det. Men efter så många timmar i spelet måste det betyda att något är bra.
För att hoppa lite i tiden. Jag gillade inte hur jag raidade. Ibland var det roligt, men ofta känndes det som jag satt i ett chat-program och betalade 120 kronor i månaden för det. Jag lade ner skräpet igen. Den här gången när sommaren började. När jag kom hem till falköping spelade jag inte längre. Den sjunde juni tog det slut vill jag minnas.
Den sjätte juni träffade jag Jennifer första gången sen påsk eller ännu tidigare, jag kan inte minnas ordentligt. Den tionde begick jag det största (men iefterhand absolut bästa) misstaget på riktigt länge. Utan att förstör Idas förhoppnigar eller få mig eller Jennifer att framstå som något vi inte är kan jag säga så här:
Jag och Jennifer firar årsdag om 16 dagar.
TIllbaka till WoW? Självklart hamnade jag där. På midsommarafton. Med Oscar och Jennifer som sällskap startade jag upp mitt konto igen. Det var Oscars spelande och snudd på löfte om att spela med mig som gjorde att jag startade det. Han höll lite vad han lovade (det brukar inte hända har jag fått för mig) och vi spelade till långt in på morgonen med våra nya karaktärer. Det var bland det roligaste jag haft. Men återigen. Repetition är lite av ett nyckelord i det här spelet. den 24e augusti (två månader spel) la jag ner återigen. Den här gången känndes det som på riktigt. Att jag inte skulle återvända igen alls.
Jag kände nu Hasse (Leiaze), Käppe (Cogo), Helen (Tinuviella) och till viss del Jimmie (Blackish) utanför WoW och vi pratade om mycket annat över MSN och ibland över teamspeak. Så tack vare WoW har jag skaffat mig nya vänner som jag nu spelar andra spel med. Kanske är det t.o.m. så att ja gkommer få träffa någon av dem på Roskilde i sommar.
Jag vet faktiskt inte.
Månaderna gick och mitt konto togs över av Oscar som spelade i två månader. Jag hade inga som helst tankar på att komma tillbaka, förrän jag träffade lite vettigt folk i skolan. De visade lite sköna miljöer i den nya expansionen "Burning Crusade" och jag blev efter några veckor övertyad att börja igen. Detta var en månad sen. På den månaden som gått har jag inte upptäckt mycket. Det tog mig 20 minuter att inse att spelet inte hade ändrats ett dugg. Det var samma sak. Igen. Nya levels visst. Nya föremål visst. Men det var samma tröttsamma spel.
Jag återupptog min första karaktär som nu inte längre var högsta level och tänkte att jag skulle ge den en chans till. Samtidigt som jag slutade senaste gången slutade även Hasse och vi har tillsammans snackat mycket skit om spelet ihop. Döm då om min groteskt stora förvåning när jag finner just Leiaze inloggad. Som två f.d. rökare som tar varandra på bar gärning utanför krogen när vi tänder varsin cigarett börjar vi samtidigt prata med varandra och undra "vad i helvete du gör här?". Vi kom fram till att vi hade ungefär samm aintentioner. Kolla in det nya innehållet och se om det har förbättrat sig en del. Till skilnad från mig så har Hasse den åsikten att det hade förändrats. Han är numera level 70 (högsta möjliga i dagens läge) medans jag bara är 62.
Så idag då. Den dag som jag kommer minnas ganska väl. Mest kanske för att jag skriver ner det. Jag bestämde mig vid sex-tiden i eftermiddags att ta bort alla mina karaktärer innan speltiden går ut. För nu vill jag verkligen inte komma tillbaka. Om jag då har raderat allt det jag lagt så mycket tid på så borde jag inte vilja det eller hur? Sagt och gjort. Jag började radera mina låg-level-gubbar och jobbade mig uppåt.
När jag kom till mitt hjärtebarn Aglet (en av de första Aglets någonsin) så tog det tid. Inte för att det var svårt för mig att radera utan för att jag hade så mycket skräp som jag skulle sälja av. Under min sista resa genom Azeroth (egentligen Outlands) Träffade jag Luminae. En präst som var snäll och hjälpte mig och jag fattade tycke för. Och det var till henne (ja, jag vet. Hon är en han egentligen. Han har t.o.m. sagt det till mig) jag tänkte ge mina besparingar och föremål jag inte längre tänkte använda. Detta tog ett tag och jag berättade för honom om mina bravadermed mina 24 pets och hur jag aldrig lyckades skaffa virtous-setet och massa mer.
När jag till slut hade gett Luminae alla mina grejer och herbs och whatnot så gav jag bort pengarna, loggade ut och tryckte på delete. Som bekräftelse på att ta bort en karaktär måste man även skriva "delete" i en ruta.
Så för 3 timmar sen, den 25/5 2007 tog den två-åriga resa som alla känner som Aglet slut. I samma stund (jag lovar, det gick inte två sekunder) som jag deletade min karaktär fick jag upp ett meddelande på skärmen "Session Expired".
Aglet på Sunstrider är numera död och begraven.
Jag mår bra. Jag kommer inte återvända dit igen. Det känns grymt skönt.
Och just det:
Ida, jag raderade Citag. Så slipper du ens tänka på saken.
Kommentarer:
Postat av: Yogi Maha Jai Shanti
Namaste!
J-J-J-A-AG ORKADE BARA LÄSA HÄLFTEN AV INLÄGGET.
ॐ शान्तिः शान्तिः शान्तिः
Aum shaantih shaantih shaantih
Trackback