roger

Jag ber om ursäkt för dubbelpost. Men tillfället är som det är och nu är det bara att bita i det sura äpplet och ta emot.

Var på Stora Skuggan i lördags. Såg Foo Fighters. Såg Queens of the Stone Age. Allt annat kan ta sig i röven.

Kom till plats med Gabriel vid tretiden. Fick ett program i entrén och såg att det var ganska exakt sex timmar kvar tills jag ens behövde bry mig. Jag hade betalat dryga tusen kronor (resa inräknat) för att se två band. That's it. Som tur var sprang jag in i Sanna och hennes livspartner Sven (hur gör han för att få så fint hår I wonder?) precis när regnmoln två närmade sig spelplatsen. Vi begav oss till något skymundanfik och hittade bra mat. Så helt värdelöst hade jag det inte fram till kl 21.15. Faktiskt helt fantastiskt trevligt under det där trädet. Jag vet (hoppashoppas) att jag kommer stöta på Sanna ute vid Dalum-pölen senare i sommar, men det var ändå ett glatt inslag att få se hennes leende återigen.

Nu slutar vi bry oss om hur trevliga mina gamla klasskamrater är och hur lite veganer deras pojkvänner är. Here goes recension av spelningarna:

Queens of the Stone Age: Började redan två timmar tidigare att hålla mig en plats vid staketet för jag ville se dessa människor close up. Det gjorde jag inte sist riktigt *he-hurrm*. Gick halva konserten att hålla i staketet. Sen kom de bra låtarna. Go With The Flow, Song For The Dead och... Jag minns ärligt talat inte. Den som har spellistan från kvällen kan gärna ge mig. Allt blev iaf ett stort jävla rökigt moln nere vid scenen. Jag släppte staketet och var med och bidrog till mosh piten (som tydligen måste förklaras för vissa, sorry Jennifer).
Queens of the Stone Age dödade mig. Helt. Jag gick på adrenalin tills klockan var sent på söndag kväll. Först då insåg jag vad jag hade varit med om. På riktigt.
Men adrenalinet fick en skjuts av band två. Foo Fighters.

"We usually play for two and a half hours, but they only gave us one and a half."
Publiken buar.
"So, tell you what, none of this 'encore' bullshit. We'll just play 'till they tell us to stop, how 'bout that?!"
Alla utan öronproppar dör.

Foo Fighters är en enmans-show. Inget ont om det. De spöade iaf den ego-tripp som i folkmun är känd som The Hives. (Fuck you Hives)
Jag satt längre bak och sure var inte med och röjde (läs ovan för anledning), men hittade ett staket och såg bra istället. Och vilken syn. Alla var där för Dave & co (borde de för övrigt byta namn till) och ingen stod still. Jag såg förvisso bara de 9000 som satt framför mig. Men jag antar att resterande människor också levde jävel.
Mitt dåliga minne gör mig ingen tjänst nu, men ungefär så här gick spelningen till: De öppnade med The Pretender och sen pressade de tempot (förutom två låtar på mitten som var typ akustiska) i en och en halv timme. Tiden borde då vara slut. Men de har ju Monkey Wrench, Everlong, All My Life, Best Of You (sista låten) kvar. Så... Yeh. De fortsatte och fick knappt två timmar på scen iaf. Det tackar nog ungefär hela jävla publiken för.
Jag var lite lite tårögd när jag gick därifrån och mötte upp med Gabriel. Och nu kan jag inte längre lyssna på Foo Fighters eller Queens of the Stone Age längre. Förklaring följer.

Joshua Homme at his best:
"Our doctor told us we had the flu, so we told him to fuck off!"
"Hey! Guards! We have the flu and are still playing, so if these people want to sit on eachother's shoulders or make out or whatever you should let them fucking do that, cause they're here to party!"