Du har något i skägget
Huvudvärk och allmän ilska. Mest huvudvärk.
Pratade lite med Hasse. Han tyckte inte det var konstigt att jag var lite deppig. Det tycker jag. Fyra dagar av ren och skär glädje och ledighet, men jag känner mig på något sätt ändå inte nöjd. Det är bara sjukt i min bok. Helt sinnes-vridet. Jag längtar lite till den grejen då ja ginte längre behöver tänka på vad jag tar mig för utan bara kan göra vad jag blir tillsagd, avsluta den uppgiften och sedan gå hem och släppa det.
De där argumenten som mina kära klass-kamrater hade för sig i gymnasiet (rätta mig om jag har fel) att "man inte släpper skolan när man kommer hem", att man har "läxor som förföljer en efter arbetstimmarna" och liknande verkar inte så långt borta från mina tankegångar nu. Jag känner för att göra så mycket som inte är skola. Eller vafan, skola kan väl vara roligt, men jag lyckas inte släppa hemmet riktigt. Mitt hem förföljer mig till min skola.
Jag vill skriva åt Sprängis. Det vill jag göra, men det kanske jag tröttnar på efter en stund. "Skriv det som om du bloggade" sa han. Det tänker jag absolut inte göra. Vårdslöst, ogenomtänkt och på gränsen till dåligt. Jag strukturerar hellre upp det. Även om jag inte kan strukturera upp saker. Jag har nog alltid lyckats skriva uppsatser på någon slags improvisation. Det passar mig bättre.
När jag skriver, skriver jag snabbt och hänsynslöst och glömmer sedan bort allt på stört. Vill trycka ut den här bloggen i pappers-form en gång och läsa den från början till slut.
Tappade tråden.
Jo, arbetet som förföljer mitt hem eller vice versa. Jag gillar programmering. Det är spännande att se skapelser från andra människor komma till liv på skärmen framför mig. Men det är absolut inget jag vill göra. Som arbete. Däremot ska jag nästla mig till licenser på Xna och sånt och kanske ha som en hobby.
Vad det ska vara jag gör på riktigt vet jag inte. Jag har bestämt mig för att jag vill se giraffer. Det ska jag göra. Jag har också fått för mig att jag vill gå på PAX. Det blir nog lurigare eftersom det är ett annat land och grejer. Och att bo i ett annat landet är liksom lite dyert. Även för en kort stund. Faktum kvarstår: Jag vill.
Gabriel kommer till sitt hemmet alldeles strax, så jag kanske bör gå hem och äta mig, skriva lite sprängis-material och sen spela ögonen ur mig.
Både syster och flickvän frågade vad den magiska tredje biljetten var, men ingen kollade. Vill ingen kolla, får ingen veta, för jag är lite motsträvig till att berätta. Your loss... (?)
Pratade lite med Hasse. Han tyckte inte det var konstigt att jag var lite deppig. Det tycker jag. Fyra dagar av ren och skär glädje och ledighet, men jag känner mig på något sätt ändå inte nöjd. Det är bara sjukt i min bok. Helt sinnes-vridet. Jag längtar lite till den grejen då ja ginte längre behöver tänka på vad jag tar mig för utan bara kan göra vad jag blir tillsagd, avsluta den uppgiften och sedan gå hem och släppa det.
De där argumenten som mina kära klass-kamrater hade för sig i gymnasiet (rätta mig om jag har fel) att "man inte släpper skolan när man kommer hem", att man har "läxor som förföljer en efter arbetstimmarna" och liknande verkar inte så långt borta från mina tankegångar nu. Jag känner för att göra så mycket som inte är skola. Eller vafan, skola kan väl vara roligt, men jag lyckas inte släppa hemmet riktigt. Mitt hem förföljer mig till min skola.
Jag vill skriva åt Sprängis. Det vill jag göra, men det kanske jag tröttnar på efter en stund. "Skriv det som om du bloggade" sa han. Det tänker jag absolut inte göra. Vårdslöst, ogenomtänkt och på gränsen till dåligt. Jag strukturerar hellre upp det. Även om jag inte kan strukturera upp saker. Jag har nog alltid lyckats skriva uppsatser på någon slags improvisation. Det passar mig bättre.
När jag skriver, skriver jag snabbt och hänsynslöst och glömmer sedan bort allt på stört. Vill trycka ut den här bloggen i pappers-form en gång och läsa den från början till slut.
Tappade tråden.
Jo, arbetet som förföljer mitt hem eller vice versa. Jag gillar programmering. Det är spännande att se skapelser från andra människor komma till liv på skärmen framför mig. Men det är absolut inget jag vill göra. Som arbete. Däremot ska jag nästla mig till licenser på Xna och sånt och kanske ha som en hobby.
Vad det ska vara jag gör på riktigt vet jag inte. Jag har bestämt mig för att jag vill se giraffer. Det ska jag göra. Jag har också fått för mig att jag vill gå på PAX. Det blir nog lurigare eftersom det är ett annat land och grejer. Och att bo i ett annat landet är liksom lite dyert. Även för en kort stund. Faktum kvarstår: Jag vill.
Gabriel kommer till sitt hemmet alldeles strax, så jag kanske bör gå hem och äta mig, skriva lite sprängis-material och sen spela ögonen ur mig.
Både syster och flickvän frågade vad den magiska tredje biljetten var, men ingen kollade. Vill ingen kolla, får ingen veta, för jag är lite motsträvig till att berätta. Your loss... (?)
Kommentarer:
Trackback