roger

Siter vid TV:n och försöker koncentrera mig. Men den där känslan som var för så sjukt längesedan då jag landade på min balkong och inte fick luft mitt i December kryper sig sakta tillbaka. Jag säger inte att det är så illa. Men jag varnar för att det är i faggorna. Folk som hör av sig och säger konstiga/fel saker. Oh nej. Don't do that to me. Jag pallar det inte. Jag är nog skörare än vad jag tror. Eller vet. Eller önskar.

Den onda planen, vare sig den finns eller inte, verkar gå som den ska.

Men varför så tyst? Inte mot mig. Inte aldrig. Inte tidigare. Jag kan ta det. Nästa gång kanske jag kan ta det. För då är det inte första gången. Men varför den här gången? Jag blir rädd och arg på mindre än tre röda. Och det håller inte. Snart hemma. Men vadådå? Kommer det bli bättre då? Kommer jag fungera normalare? H-o-l-y Shit.

Ser inte så mycket fram mot kalaset. Ser fram mot Roskilde. Ser fram mot en kanske varm höst/vinter. Ser fram ... åt.

När man inte är nöjd med nuet, måste man hitta tillflykter någon annanstans. Vare sig det är en plats, person eller tid.
Jag kan varken plats eller person, så jag längtar i tiden.

Elakartad depression på ingång?