Två Riddare i Rustning
Jag är fördomsfull. De som inte är det ljuger. Det säger bara att de accepterar alla männsikor precis som de är.
Att ha fördomar innebär inte att man inte känner acceptans mot folk. Jag kan tycka vad jag vill i mitt huvud. Om jag lever ut det är en helt annan sak. Jag accepterar ungefär alla människor jag träffar. Många lyckas dock sabba det på under fem sekunder. Med mig har man bara den där enda chansen till ett intryck. Folk kan fortsätta umgås med mig och mildra mina åsikter om dem, men de kommer aldrig ifrån det intryck de först gett mig.
En del får inte ens den första chansen. De presenteras av någon annan innan de ens hunnit öppna munnen eller kanske ens äntrat samma rum som jag.
Det här är Peter, honom träffade jag via Frivilliga Brandmän
eller
På onsdag kommer Harriet hit, du vet, hon som bor på nedersta våningen.
Oskyldiga meningar kan tyckas. Men redan här kan vi börja att skapa oss en tydligare bild av personen än att bara förse dem med ett namn. Minsta lilla information som jag får tolkar jag. Det kan gå snabbt. Det kan gå långsamt. Likförbannat får jag en klarare bild i huvudet för varje ynka del information som jag blir försedd med.
I en del fall gör det inget att jag skaffar mig en förutfattat bild av någon, men mer ofta än sällan blir det något som ligger och gnager och gör att jag inte riktigt kan ta in människan jag till slut möter.
Lägger man dessutom till att alla är fördomsfulla vet jag ju att de ser på mig med samma ögon. Om än kanske inte lika allvarligt.
Och varför sa ingen till mig om TFU-demot? Era pervon!
Årets spel. (GTA inräknat)
***Fem minuter senare***
När ska man hitta hem? Vad är 'hem'? Hur är hem? Vem är hem?
Jag vet vad jag vill att mitt hem ska vara. In i de ganska små detaljerna.
Att ha fördomar innebär inte att man inte känner acceptans mot folk. Jag kan tycka vad jag vill i mitt huvud. Om jag lever ut det är en helt annan sak. Jag accepterar ungefär alla människor jag träffar. Många lyckas dock sabba det på under fem sekunder. Med mig har man bara den där enda chansen till ett intryck. Folk kan fortsätta umgås med mig och mildra mina åsikter om dem, men de kommer aldrig ifrån det intryck de först gett mig.
En del får inte ens den första chansen. De presenteras av någon annan innan de ens hunnit öppna munnen eller kanske ens äntrat samma rum som jag.
Det här är Peter, honom träffade jag via Frivilliga Brandmän
eller
På onsdag kommer Harriet hit, du vet, hon som bor på nedersta våningen.
Oskyldiga meningar kan tyckas. Men redan här kan vi börja att skapa oss en tydligare bild av personen än att bara förse dem med ett namn. Minsta lilla information som jag får tolkar jag. Det kan gå snabbt. Det kan gå långsamt. Likförbannat får jag en klarare bild i huvudet för varje ynka del information som jag blir försedd med.
I en del fall gör det inget att jag skaffar mig en förutfattat bild av någon, men mer ofta än sällan blir det något som ligger och gnager och gör att jag inte riktigt kan ta in människan jag till slut möter.
Lägger man dessutom till att alla är fördomsfulla vet jag ju att de ser på mig med samma ögon. Om än kanske inte lika allvarligt.
Och varför sa ingen till mig om TFU-demot? Era pervon!
Årets spel. (GTA inräknat)
***Fem minuter senare***
När ska man hitta hem? Vad är 'hem'? Hur är hem? Vem är hem?
Jag vet vad jag vill att mitt hem ska vara. In i de ganska små detaljerna.
Dagens Natt
Oh boy. Where to fucking start?
Först: Jag ville inte. Så. Då var det ur världen. Men det finns människor som tycker att jag "måste, för XX's skull". Namely my mother. Curse her. Curse her.
Second: Mådde skit-illa när jag åt min pizza. Verkligen fysiskt illa. Det var för övrigt inget fel på min pizza. Det var den godaste jag ätit på länge.
Men jag kräktes nästan ett tag där.
Third: Skyll på att det är fullmåne eller vad som. Men jag är arg, irriterad, bitter och förbannad. Och rasande.
Helvetes helvete, helvete!
Posth var det enda bra på hela dagen. Heja hans sjömanskostym.
Jag är inte diskret eller försiktig, och jag kommer förneka om någon frågar mig personligen, men skyll dig jävla själv om du läser det här och väntar dig någon slags förmildring av vad jag verkligen tycker.
Helvetes helvete, fan!!
Och Rock Band blir aldrig bra.
Och helvete.
Australien ligger 16301 km bort. Idag känns det inte som nog.
Det är synd när man målar in sig i ett hörn. Åsikter som aldrig går att ändra utan gliringar tills man dör, personer som släpper en utan skyddsnät eller bara bråk med sig själv. I mitt eget jävla huvud.
H
e
l
v
e
t
e
Snälla någon rensa hjärnan på mig. Eller ge mig den där kulan som jag vill ha. En enda. Den enda. Jag kan nästan visualisera det framför mig.
När jag blir rik ska jag sätta ett pris på det huvudet utan att skämmas.
Död och förruttnelse.
Jag saknar Sprängis.
Först: Jag ville inte. Så. Då var det ur världen. Men det finns människor som tycker att jag "måste, för XX's skull". Namely my mother. Curse her. Curse her.
Second: Mådde skit-illa när jag åt min pizza. Verkligen fysiskt illa. Det var för övrigt inget fel på min pizza. Det var den godaste jag ätit på länge.
Men jag kräktes nästan ett tag där.
Third: Skyll på att det är fullmåne eller vad som. Men jag är arg, irriterad, bitter och förbannad. Och rasande.
Helvetes helvete, helvete!
Posth var det enda bra på hela dagen. Heja hans sjömanskostym.
Jag är inte diskret eller försiktig, och jag kommer förneka om någon frågar mig personligen, men skyll dig jävla själv om du läser det här och väntar dig någon slags förmildring av vad jag verkligen tycker.
Helvetes helvete, fan!!
Och Rock Band blir aldrig bra.
Och helvete.
Australien ligger 16301 km bort. Idag känns det inte som nog.
Det är synd när man målar in sig i ett hörn. Åsikter som aldrig går att ändra utan gliringar tills man dör, personer som släpper en utan skyddsnät eller bara bråk med sig själv. I mitt eget jävla huvud.
H
e
l
v
e
t
e
Snälla någon rensa hjärnan på mig. Eller ge mig den där kulan som jag vill ha. En enda. Den enda. Jag kan nästan visualisera det framför mig.
När jag blir rik ska jag sätta ett pris på det huvudet utan att skämmas.
Död och förruttnelse.
Jag saknar Sprängis.