roger

På torsdagkvällen bjöd Kanye West upp till show och dans. Jag var inte på plats i förtid för att köa och det var heller inte tvunget. Inhängnaden var öppen hela konserten och jag anlände lagom till första trumslagen. Vilka jäkla trummor det var. Två grymma mustiga män i mörka kläder som gick loss på pukor och cymbaler för allt vad de orkade. Och sen en kille till på trumset. Aj-oj.

Kanye körde för övrigt med glasögon hel konserten rockstjärna som han är. Solglasögon kl halv elva på kvällen är ju ball, men det kan knappast varit praktiskt. Scenen var utsmyckad med saker som såg ut att komma från en Mars-expedition år 2050 ungefär. Mycket trianglar både på golvet och kören. Men det var effektfullt och hela scenshowen andades rymdsaga.

Som vanligt med hip-hop är det svårt att tillfredställa en festivalpublik som har många förutfattade meningar. Särskilt svårt blev det för herr West när våldigt många i publiken hade bestämt sig för att ta med sig "Glad Fisk"-skyltar. Han bemötte dem lite halvproffsigt och använde deras skratt som energi för att bli mer av en man och starkare (det sista ett dumt ordval eftersom det var en låt med samma titel som folk väntade på). Hur som vävde han in sitt försvars-förvandlartal i en låt som han prat-hyllade Michael Jackson i också. Det var halvkänsligt och mitt i den segare delen av konserten och bara halvuppskattat, men jag gillade hans försök till hyllningstal.

Auto-tunen var för övrigt den näst största uppträdaren och var igång på låtar som den absolut inte behövde vara igång på. Men finalen med American Boy, Stronger och Golddigger var bra. Det går inte att förneka. Det var fest på hela området med de låtarna, för vad folk än spelar för musik så är låtar som folk känner igen de mest uppskattade.

Kanye West var bra, men inte riktigt lika bra som ungefär hela Lördagen...

Jag gillar inte att dricka sprit så noga. Därför brukar jag avstå från alkoholen när festivalen tar sin början. Jag blir mer berusad på bra musik än någon mäskdryck i världen.

Första dagen var nog den vekaste av dagar. Den var kort och fattig på musik i allmänhet. Den började kl 17 (till skillnad från övriga dagar som började kl 12). Men att beskriva Roskilde är att beskriva även de tråkiga artisterna. Brandgul öppnades kl 18 den 2 Juli och intogs då av Petter med band. Bandet var två personer och DJ Sleepy. Inte en dålig uppsättning, men sist jag inte såg Petter spelade han på den tredje största scenen på Hultsfred. Den som tog honom till den största scenen i Danmark måste haft lite av ett hjärnsläpp. Eller kanske bara brist på passande band.

Jag kände inte igen många låtar och hip hop-känslan gör sig inte i solsken i stekande hetta. Det är nog lite som dödsmetal. Det ska vara inomhus eller på sin höjd på natten kanske.

Knappt två timmar senare äntrade Volbeat scenen. De är Danmarks svar på Backyard Babies skulle man kunna tänka sig. De fick spela för en större publik (vilket kanske inte är så konstigt med tanke på vilket land de befann sig i) och gjorde enligt den Brandgula Tidningen en lagom bra spelning (Petter en lagom dålig). Jag gillar inte Volbeat sånär som på en låt och brydde mig inte så noga. Jag stannade inte ens kvar för att lyssna på den låten. Men Radio Girl lyckades passera mina hörselgångar.

Det var egentligen bara en grej som var bra på Torsdagen, och det var Kanye West.

För att få svara på ett meddelande gick jag med på det här. Dumt.

Oj jävlar. Chockerna från Roskilde har inte lagt sig än. Och då springer jag på det här. Jag har lyckats se ett av världens bästa band alla tider innan de lägger av? Jag är nu lika lycklig som jag är ledsen: En jävla massa.

Så har dammet lagt sig efter utannonseringen åtminstone. Nu väntar vi bara på att smutsen ska träffa fläkten och saker ska lanseras/övertas i höst. Men det är redan kraftigt förutbestämda åsikter från fildelarnas håll som gör sig hörda i bloggosfären. Jag hade velat reagera snabbare, men min hjärna jobbar inte så fort som hela internet och ärligt talat är jag glad för det. För nu vet jag vad jag tycker och har inget gammalt felaktigt uttalande att ångra.

Det finns två sidor av fildelningsstriden. I ena ringhörnan finner vi alla de som säger att de bara vill sprida kultur åt alla. I den andra finner vi bolag som iinte vill bli av med inkomster. Båda kombatanterna kommer nu att få visa vad de egentligen går för när Pirate Bay 2.0 (rätta mig om jag missat en version) lanseras. Detaljerna är sparsmakade, men utifrån vad som har sagts kan man dra följande slutsatser:
De som fildelar kommer att få ersättning i någon form av kredit. Huruvida detta kan översättas till IRLvaluta vid ett senare tillfälle står inte klart. Men det har antytts att så är fallet.
De som har skapat materialet (originalmaterialet vill säga) kommer även de att få ersättning på något vis. Detta för att inte strypa den nya ström av musik och film som kommer att växa framtiden.

Två personer kommer alltså att få betalt. De som skapar, och de som sprider. Precis som det är nu. Bara med den skillnaden att det inte längre är bolagen som sprider materialet utan den stora massan. Fansen. De som artisterna beror på.

Som följd av detta kommer de två grupperna att få sina ord prövade.

Å ena sidan har vi de som säger att de bara vill sprida kultur. Om de nu fortsätter på det spåret som blivit utstakat i diverse kommentar-fält på internet så blir det tydligt att de aldrig varit något annat än människor som avsiktligt velat skada konstnärer. Det nya systemet kommer nämligen (som det är utannonserat nu) inte kräva en kronas uppofring från fildelarens sida. Det skulle förstöra hela syftet med "fri kultur". Om man då istället väljer förlegade metoder för att inte stöjda de artister som man påstått sig älska, ja, då hade ju de andra rätt: Det handlar om stöld.

På andra sidan finner vi upphovsrättsinnehavarna & Co. Deras intentioner kommer också att sättas på prov. De har alltid påstått att det är artisterna som skadats. Och nu kommer artisterna få ersättning. Utan deras hjälp. Om de inte backar undan nu och upphör att trackasera fildelarna så är de lika falska själva. De behövs inte längre. Men om de påstår att de gör det efter det här, då borde det vara uppenbart för alla att de inte alls bryr sig om kulturen de heller: Det handlar om pengar.

Utåt sett två får. I själva verket är en av de en förklädd ulv. Det ska bli spännande att se vem det är. I värsta fall är det två vargar som slåss om samma kulturkadaver.

Nej, det handlar inte om del två i sagan om det vänliga internet även om jag tackar Josh för den besökar-peak som infann sig i natt.

Unni Drougge kan vara världens smartaste. Hon provocerar utan att försöka. Hon lyckas skapa nyans i en diskussion som går väldigt många över huvudet. Det är hon och några till som förstår min och andras kärlek. Tänkte inte sänka mig så lågt att kommentera på Newsmill. Inget fel på den sidan, men mina kommentar-dagar har växt i antal på senare tid. Tänkte istället lyfta ut en kommentar från sidan och se om jag kan behandla den som jag behandlade det där andra.

Signaturen Doktor Mabuse skriver
Underbart att folk som VILL ge ut sina alster gratis kan göra det på nätet!
Fantastiskt att folk som vill ha kontakt med varandra kan ha det på nätet!
Men tänk om en del konstnärer INTE vill ge ut sina alster gratis?
Ska man ta dem ändå?
Är det att visa respekt för andra människors rättigheter att ta av personer som uttryckligen inte vill ge bort gratis?

Och i vanlig ordning finner jag det lustigt och samtidigt lite svårt att förstå. Jag har aldrig förstått det här med "missad försäljning" eller "uteblivna pengar" när någon laddar hem någon annans fantastiska musik. Jag ser människor med konstnärliga ambitioner som bra människor. Men människor som skapar och gnäller så fort deras verk uppskattas utan ekonomisk ersättning ser jag som dåliga människor.

Min syster spelar musik. Inte så mycket egen musik, mest andras låtar. Men det egna materialet växer så sakterliga och snart vill hon sprida sina grejer. Jag tänker hjälpa henne att få ut den på bästa sätt. Jag anser Internet vara det bästa sättet. Fleet Foxes rörde sig utanför Seattle med hjälp av fildelare. Syrran kommer komma ur sin håla och ut till andra människor med hjälp av internet. Att förvänta sig en inkomst på det är väl att ta i. Men det är inte därför hon skriver en enda av sina låtar.

Det känns som att folk vägrar lämna något gammalt och tryggt för något nytt men mer osäkert. Vilket är dumt. För det har ju gett bra utdelning tidigare.

Och det är ingen som tar något. Det finns på Internet inga original som försvinner när någon tar del av det skapade. Det är kopior av siffror (1 och 0) som sprids. Alla får ta del av det fina som någon har skapat. Såvida det någon skapat är ett fysiskt objekt. Då finns det idag inga sätt att sprida det vidare. En tavla är en tavla vad man än gör. En digital bild av tavlan motsvarar inte på något sätt verkligheten. Det är en avbildning av en avbildning. Likaså en skulptur. Eller en skiva. Eller ett videoband. Det är inte samma. Alls.

Han fortsätter:
Ett helt fritt internet är inte bara fritt för gudfruktiga, godhjärtade demokrater utan även för deras motsatser. Vem ska skydda oss mot dem?
Hur ska det ske?

Men på riktigt? Självklart inte. Det är ju människor som befolkar internet. Det är inte en dator som hittar på allting. Det är människor som säger till vad datorn ska visa/göra/skapa/kopiera. Och vad jag förstår så finns människor i vilket samhälle som helst. Även det du bor i herr Doktor. Att förtrycka människor i verkligheten vill du inte va? Men news flash: Internet är verkligt. Det är människor. Att förtrycka den stora massan (läs: alla) för att komma åt en bråkig bråkdel är fel.
Det måste du förstå.

Ett samhälle har baksidor. Och det är upp till invånarna att ta hand om varandra. Inte bli omhändertagna.

Stater kan förtrycka våra friheter, men de kan också ge oss frihet från andra staters och individers förtryck.

Det känns som en pest eller kolera för dig. Men jag ser ingen svårighet i att välja mellan att bli förtryckt och att få uttrycka min åsikt. Förtryck kan bekämpas. Men det är inte någons rätt att bekämpa förtryck med än värre förtryck.

För mig handlar det om uppskattning och kärlek. Och nej man kan inte köpa kärlek. Men kärlek kan frambringa gåvor däribland pengar. Om ett verk är bra nog för betraktaren så väljer densamme att ersätta enligt eget tycke. Med det snudd på oändligautbud som finns idag så handlar det tyvärr om kompromisser. Alla kan inte få allas pengar. Det fungerar inte så. Nu får betraktaren (även snedrefererad till som "konsumenten" av vissa) välja var tid och pengar ska ta vägen.

I övrigt kan jag tipsa om den diskussion som jag och Kelet har haft i veckan. Den tar sin början här och fortsätter här.
Mycket intressant läsning må jag säga.

Jag har bara gjort ett beställningsarbete tidigare, men nu kändes det som att det var dags för nummer två. Josh är en bra man som har mycket vettigt att säga. Han har i mina dagar bara haft ett minimalt snedsteg, men även det har han rätat ut och fångat upp på ett proffesionellt sätt. ENOUGH WITH THE PRAISE.

En saga om nätvänlighet som aldrig kommer nå dit han vill är syftet med dagens inlägg. Det tar för mig ett tag att minnas vad som har hänt på internet och vad som har hänt utanför. Detta för att gränserna suddas ut fortare än kvickt för mig.

För att börja i den socialaste biten som någonsin drabbat mig elektroniskt så behöver ett spel nämnas. Genom det har jag fått två bekantskaper som jag troligen aldrig kan eller vill bli av med. Den första är Hasse.

Den korta historien om Hasse går som följer:
"LFM Priest"

En lite längre historia är den att Hasse med vänner letade efter en person som kunde hålla sällskapet vid liv i World of Warcraft. Jag anmälde mig som vanligt, men upptäckte snabbt att de var svenskar hela bunten. Arga som svenskar är på internet så körde jag mina vanliga irlands-fake. Jag använde bara Engelska och skyllde på "ingen mic" när det vankades röst-kommunikation. Däremot förstod jag vartenda ord de sa och jag hade grymt trevligt med dem. Så en dag råkade jag använde fel chat-fönster och nu fyra år senare träffas Hasse och jag (och min syster och mamma och pappa och andra kompisar) något sånär regelbundet.

Han är inte längre en rygghuggande nattalv, utan istället en fiskande, golfberoende man. En mycket trevlig bekantskap som jag aldrig fått om inte internet (och i synnerhet spelet i fråga) gjort det så lätt för människor att ta kontakt med varandra.

Person två är lite av det bästa som finns i verkliga livet, men den inledande relationen är bara internets förtjänst. Det började med en f.d. kamrat som hade en "lite deppig tjej på tråden" och undrade om jag kunde muntra upp henne. "Visst" tyckte jag och ett MSN-adress-byte senare pratade jag med en tjej som jag aldrig träffat. Det började oerhört trevligt och utvecklades snabbt till en ganska ärlig relation. Det tog flera månader (tre) innan jag träffade henne på riktigt och då var det helt plötsligt svårt att prata. Skype och MSN var en spärr som likt en maskerad eller biktbås öppnar spärrar man annars har.

Mycket snack och en hel vinter senare träffades vi åter (avstånd var vid tiden 30 mil enkel resa) och då ganska regelbundet. Den öppenhet som vi kände till varandras internet-jag flyttade ut i verkligheten. Idag har det gått över tre år sedan jag började kalla henne min. Och jag ångrar inte en sekund på resan.