Nätvänligheten
Jag har bara gjort ett beställningsarbete tidigare, men nu kändes det som att det var dags för nummer två. Josh är en bra man som har mycket vettigt att säga. Han har i mina dagar bara haft ett minimalt snedsteg, men även det har han rätat ut och fångat upp på ett proffesionellt sätt. ENOUGH WITH THE PRAISE.
En saga om nätvänlighet som aldrig kommer nå dit han vill är syftet med dagens inlägg. Det tar för mig ett tag att minnas vad som har hänt på internet och vad som har hänt utanför. Detta för att gränserna suddas ut fortare än kvickt för mig.
För att börja i den socialaste biten som någonsin drabbat mig elektroniskt så behöver ett spel nämnas. Genom det har jag fått två bekantskaper som jag troligen aldrig kan eller vill bli av med. Den första är Hasse.
Den korta historien om Hasse går som följer:
"LFM Priest"
En lite längre historia är den att Hasse med vänner letade efter en person som kunde hålla sällskapet vid liv i World of Warcraft. Jag anmälde mig som vanligt, men upptäckte snabbt att de var svenskar hela bunten. Arga som svenskar är på internet så körde jag mina vanliga irlands-fake. Jag använde bara Engelska och skyllde på "ingen mic" när det vankades röst-kommunikation. Däremot förstod jag vartenda ord de sa och jag hade grymt trevligt med dem. Så en dag råkade jag använde fel chat-fönster och nu fyra år senare träffas Hasse och jag (och min syster och mamma och pappa och andra kompisar) något sånär regelbundet.
Han är inte längre en rygghuggande nattalv, utan istället en fiskande, golfberoende man. En mycket trevlig bekantskap som jag aldrig fått om inte internet (och i synnerhet spelet i fråga) gjort det så lätt för människor att ta kontakt med varandra.
Person två är lite av det bästa som finns i verkliga livet, men den inledande relationen är bara internets förtjänst. Det började med en f.d. kamrat som hade en "lite deppig tjej på tråden" och undrade om jag kunde muntra upp henne. "Visst" tyckte jag och ett MSN-adress-byte senare pratade jag med en tjej som jag aldrig träffat. Det började oerhört trevligt och utvecklades snabbt till en ganska ärlig relation. Det tog flera månader (tre) innan jag träffade henne på riktigt och då var det helt plötsligt svårt att prata. Skype och MSN var en spärr som likt en maskerad eller biktbås öppnar spärrar man annars har.
Mycket snack och en hel vinter senare träffades vi åter (avstånd var vid tiden 30 mil enkel resa) och då ganska regelbundet. Den öppenhet som vi kände till varandras internet-jag flyttade ut i verkligheten. Idag har det gått över tre år sedan jag började kalla henne min. Och jag ångrar inte en sekund på resan.
En saga om nätvänlighet som aldrig kommer nå dit han vill är syftet med dagens inlägg. Det tar för mig ett tag att minnas vad som har hänt på internet och vad som har hänt utanför. Detta för att gränserna suddas ut fortare än kvickt för mig.
För att börja i den socialaste biten som någonsin drabbat mig elektroniskt så behöver ett spel nämnas. Genom det har jag fått två bekantskaper som jag troligen aldrig kan eller vill bli av med. Den första är Hasse.
Den korta historien om Hasse går som följer:
"LFM Priest"
En lite längre historia är den att Hasse med vänner letade efter en person som kunde hålla sällskapet vid liv i World of Warcraft. Jag anmälde mig som vanligt, men upptäckte snabbt att de var svenskar hela bunten. Arga som svenskar är på internet så körde jag mina vanliga irlands-fake. Jag använde bara Engelska och skyllde på "ingen mic" när det vankades röst-kommunikation. Däremot förstod jag vartenda ord de sa och jag hade grymt trevligt med dem. Så en dag råkade jag använde fel chat-fönster och nu fyra år senare träffas Hasse och jag (och min syster och mamma och pappa och andra kompisar) något sånär regelbundet.
Han är inte längre en rygghuggande nattalv, utan istället en fiskande, golfberoende man. En mycket trevlig bekantskap som jag aldrig fått om inte internet (och i synnerhet spelet i fråga) gjort det så lätt för människor att ta kontakt med varandra.
Person två är lite av det bästa som finns i verkliga livet, men den inledande relationen är bara internets förtjänst. Det började med en f.d. kamrat som hade en "lite deppig tjej på tråden" och undrade om jag kunde muntra upp henne. "Visst" tyckte jag och ett MSN-adress-byte senare pratade jag med en tjej som jag aldrig träffat. Det började oerhört trevligt och utvecklades snabbt till en ganska ärlig relation. Det tog flera månader (tre) innan jag träffade henne på riktigt och då var det helt plötsligt svårt att prata. Skype och MSN var en spärr som likt en maskerad eller biktbås öppnar spärrar man annars har.
Mycket snack och en hel vinter senare träffades vi åter (avstånd var vid tiden 30 mil enkel resa) och då ganska regelbundet. Den öppenhet som vi kände till varandras internet-jag flyttade ut i verkligheten. Idag har det gått över tre år sedan jag började kalla henne min. Och jag ångrar inte en sekund på resan.
Kommentarer:
Postat av: Markus "LAKE" Berglund
Jo, WOW är bra för at tknyta kontakter. Själv ska jag på IRL-träff snart, för att se folk jag spelat med i flera år, utan att träffa vissa av dem en enda gång AFK.
:-)
Trackback