roger

Siffror som inte ska läsas, undersökas eller brys om.
Jag sabbar för mig själv genom att ha dem.
Jag sabbar för många människor i min omgivning genom at skriva ned dem.

1631
20101127

I really hate myself at times. Curse!

***Update***
Det som inte finns på internet finns inte. Sån tur jag har att jag lever i ett informationssamhälle där man inte behöver minnas saker eftersom alla spelar in allt åt dig.
Höjdpunkter från Where the Action is.

Josh Homme sa att han skulle rövknulla de som kastade skit på honom. Och om vi inte trodde honom skulle vi fråga Norge. Ingen fattade mycket.
Det här förklarar allt!


Och världens proffesionellaste återupphämtning av en spelning som går två tredjedelar helt åt helvete ser ut so följer



Jag tror det var här jag släppte staketet. Världens. Bästa. Låt.


Nu sitter jag här och mår dåligt. Roskilde kan inte mäta sig med det här. Inget inom den närmaste framtiden kan mäta sig med det här. Jag förstår nu varför vissa människor följer efter vissa artister runtom på hela turnéer. Jag skulle göra det bara för att få röja till Queens of the Stone Age med alla fans från alla platser.
Lite tårögd tror jag allt att jag är.

***Update igen***
Fuck. Jag hittade den här.

Sitter i Karlshamn och packar. Det går sakta. Lådorna tar slut ganska fort. Jag har hela köket kvar i princip. Och dessa möbler! Överallt. Stora. Jobbiga. Damned hell furniture!

Jag vill också be om ursäkt. Fast ändå inte. Nämner inga namn. Kan säga såhär mycket: Det är bokat. Nu.
Kanske tar jag ut segern lite i förskott. Betalningen är inte genomförd än. Formalia.

Har räknat lite på vissa förhållanden till vissa människor också. Jag anar att det 717 dagar kvar (give or take) till nästa grej. Eller, inte grej liksom. Snarare då vi kan diskutera...
Förlåt.
Jag skrämmer dig mig.
717 dagar är fruktansvärt länge.

Som sagt. Lådorna börjar ta slut. Men det är inte lika illa som sist jag avslutade något. Inte ens i närheten. Visst hittar jag gamla grejer som jag blir glad av. Lappar från Ilma. Ylvas student-tack-kort till mig. Tunnelbanekarta från London.
Bilder.
Cursed pictures.

Jag ska bygga en sak åt dig. Ett projekt. Du gillar ju sånt. Du kanske kan gilla mitt. *nervössmiley*

Jaja, skiter väl jag i. Vi avslutar med en liten glad nyhet istället.

***Update***
717 dagar är fel. Återkommer med korrekt siffra alt. datum.

Jag ber om ursäkt för dubbelpost. Men tillfället är som det är och nu är det bara att bita i det sura äpplet och ta emot.

Var på Stora Skuggan i lördags. Såg Foo Fighters. Såg Queens of the Stone Age. Allt annat kan ta sig i röven.

Kom till plats med Gabriel vid tretiden. Fick ett program i entrén och såg att det var ganska exakt sex timmar kvar tills jag ens behövde bry mig. Jag hade betalat dryga tusen kronor (resa inräknat) för att se två band. That's it. Som tur var sprang jag in i Sanna och hennes livspartner Sven (hur gör han för att få så fint hår I wonder?) precis när regnmoln två närmade sig spelplatsen. Vi begav oss till något skymundanfik och hittade bra mat. Så helt värdelöst hade jag det inte fram till kl 21.15. Faktiskt helt fantastiskt trevligt under det där trädet. Jag vet (hoppashoppas) att jag kommer stöta på Sanna ute vid Dalum-pölen senare i sommar, men det var ändå ett glatt inslag att få se hennes leende återigen.

Nu slutar vi bry oss om hur trevliga mina gamla klasskamrater är och hur lite veganer deras pojkvänner är. Here goes recension av spelningarna:

Queens of the Stone Age: Började redan två timmar tidigare att hålla mig en plats vid staketet för jag ville se dessa människor close up. Det gjorde jag inte sist riktigt *he-hurrm*. Gick halva konserten att hålla i staketet. Sen kom de bra låtarna. Go With The Flow, Song For The Dead och... Jag minns ärligt talat inte. Den som har spellistan från kvällen kan gärna ge mig. Allt blev iaf ett stort jävla rökigt moln nere vid scenen. Jag släppte staketet och var med och bidrog till mosh piten (som tydligen måste förklaras för vissa, sorry Jennifer).
Queens of the Stone Age dödade mig. Helt. Jag gick på adrenalin tills klockan var sent på söndag kväll. Först då insåg jag vad jag hade varit med om. På riktigt.
Men adrenalinet fick en skjuts av band två. Foo Fighters.

"We usually play for two and a half hours, but they only gave us one and a half."
Publiken buar.
"So, tell you what, none of this 'encore' bullshit. We'll just play 'till they tell us to stop, how 'bout that?!"
Alla utan öronproppar dör.

Foo Fighters är en enmans-show. Inget ont om det. De spöade iaf den ego-tripp som i folkmun är känd som The Hives. (Fuck you Hives)
Jag satt längre bak och sure var inte med och röjde (läs ovan för anledning), men hittade ett staket och såg bra istället. Och vilken syn. Alla var där för Dave & co (borde de för övrigt byta namn till) och ingen stod still. Jag såg förvisso bara de 9000 som satt framför mig. Men jag antar att resterande människor också levde jävel.
Mitt dåliga minne gör mig ingen tjänst nu, men ungefär så här gick spelningen till: De öppnade med The Pretender och sen pressade de tempot (förutom två låtar på mitten som var typ akustiska) i en och en halv timme. Tiden borde då vara slut. Men de har ju Monkey Wrench, Everlong, All My Life, Best Of You (sista låten) kvar. Så... Yeh. De fortsatte och fick knappt två timmar på scen iaf. Det tackar nog ungefär hela jävla publiken för.
Jag var lite lite tårögd när jag gick därifrån och mötte upp med Gabriel. Och nu kan jag inte längre lyssna på Foo Fighters eller Queens of the Stone Age längre. Förklaring följer.

Joshua Homme at his best:
"Our doctor told us we had the flu, so we told him to fuck off!"
"Hey! Guards! We have the flu and are still playing, so if these people want to sit on eachother's shoulders or make out or whatever you should let them fucking do that, cause they're here to party!"