roger

Errr..... Var börjar vi?

För en tid sedan (kanske under gymnasietiden) hade jag en diskussion med mina vänner om vem som skulle åka dit först. Den där ditåkningen som ingen kan fly. Vem skulle gifta sig/skaffa barn/köpa hus ihop etc. etc. Jag minns inte vilken kandidat som toppade listan men jag minns i stora drag diskussionen och att jag ännu inte hade fått en sån där kompis som åkt dit. Jag kände (och känner) flera människor som är ett år äldre eller ett år yngre som har flyttat samman. Men tills för alldeles nyss kände jag ingen i min ålder, som jag umgåtts med som dragit nitlotten.

En klasskamrat är ju mer spännande och man får en större känsla av "Fan? Redan? Är jag så gammal nu?" när det är en sådan som skaffar bil med sin sambo.

Martina ledde länge ligan med sitt hus tillsammans med Fidde Bus, men eftersom jag inte umgåtts så nämnvärt med varken henne eller honom och de varit tillsammans sedan dinosaurierna dog ut så är det ingen stor affär.

Så förstörde mamma hela min dag (jag vet att du läser det här mamma *smällpåfingrarna*) idag. Jag hade ätit frukost och plågat mig igenom det som kallas morgontidningen i bygden. Ingen notis om att familjesidorna tog upp mer plats än behövligt (fast å andra sidan, det brukar de göra). Så anländer då mor hem och tycker att det är dags att visa familjesidorna som sig bör när man hittat någon man snudd på känner som skaffat barn. Vi har varit där förut, men som jag skrev ovan: det handlar om sådana man känner till, inte känner.

Inte idag.

Innan jag spränger laddningen ska jag inte på något sätt skryta om mina eskapader. Jag har inte många ex att tala om. Max två en. Så det blir då kanske extra helvetes oerhört osannolikt jobbigt och förbluffande att se sin f.d. högst upp på familjesidan hållandes en ungjävel!

You read it! Men för säkerhets skull tar vi det igen.

En tindrande ungjävel!

Nu känner jag inte bara offret, jag har även varit djupt involverad med det. När man börjar tänka på processen fram till annonsen får man lite svindel. Det snurrar faktiskt i pannan på mig när jag skriver detta. Och inte på det bra sättet.

Så vad är kontentan av dagens illamående (som inte kommer att gå över förrän i morgon kväll)?
Att allt var en tävling? I så fall har jag vunnit. Hela jävla racet. Ska man sia om framtiden (onsdag) så kommer jag att se mig själv som vinnaren. Big Time!
Man kan åtminstone konstatera att nu finns det ingen smäll av liknande sort som kommer att slå lika hårt. Alls. Klasskompisar? Pfft... Inte en chans! De kan skaffa fjorton ungar var, det gör inget. Gabriel? Hahahahaha! Även om det händer så kommer jag bara garva tre sekunder, sen är jag klar. Syrran? Bah! Reaktion: noll i jämförelse.

Holy Fucking Shit™!