Hur man inte bygger förtroende

Lily Allen. Vad fan i helvete hände?

Min sluta-svära-grej har inte trädit i kraft än. Vi börjar där det börjas skall. Werner vill läsa saker som handlar om TVspel inte. Here goes.

Vi diskuterade upphovsrätt idag. Det började med att jag såg en fantastisk presentation som
Gisela Jönsson tipsade om. Den gick som följer:
  • modefolk har ingen copyright
  • modefolk tjänar pengar
Kort och konsist. För en mer ingående förklaring av det hela våga ägna femton minuter åt hela presentationen


Jag gillar speciellt grafen vid 12:34. Vinklad kanhända, men när skivbolagen använder statistik för att ljuga om saker som uppenbarligen inte stämmer så tycker jag att det är uppfriskande att se andra lögner. Ljuva, ljuva lögner.

Så dök då Trent Reznor upp igen. Han är framtiden. OCh som vanligt i en diskussion hänvisar jag till följande presentation.



Idag fick jag t.o.m. Simon att titta på den. Ytterligare en kvart som är värd att ägna sin tid åt. Budskapet i den är att det går att konkurrera med gratis. Hur jävla lätt som helst. Man måste bara hitta saker som inte går att reproducera. Ett schysst konvolut. En hatt i festliga färger. En handskriven lapp från artisten. Möjligheterna är oändliga.

För min del räcker det att musiken är bra. Och om man vill garantera en plats i min fysiska musiksamling ska man släppa musiken på vinyl.

Då lägger jag ut pengar. Garanterat. Tyvärr finns det vissa krav på en vinyl. Lily Allen uppfyller nästan alla, men faller på målsnöret.

Vid en första anblick ska jag bli förälskad i skivan jag betalat för. Omslaget ska vara av grym papperskvalitet (eller något ännu tokigare) och det ska prydas av en tight grafisk stil. Upp till hit klarar sig Lily Allen bra. Pappret på "It's not me, it's you" duger och omslagsbilden passar bättre än på ett litet fånitg CD-konvolut.


Lily Allen vet inte hur man trycker LP-skivor.


Ett bra fordral i fordralet är även det viktigt. Mars Voltas Bedlam in Goliath är vackert. Fleet Foxes har en text som sänd från himlen och Gorillaz självbetitlade är prydd med vacker konst. Lily Allen sitter på ett 'A' istället för ett 'L'. Det blir godkänt.

När man väl hittat skivorna ska dessa vara två. Gärna fler. Jag kan betala lite extra om det ska vara så. Jag har två skivspelare. Jag känner mig mer delaktig i musicerandet om jag får vända skivor ofta. Dessutom blir kvaliteten bättre om man vågar trycka på lite mer plastyta. Lily Allen har en skiva. Underkänt.

Jag tänker inte gå in på utformandet av skivan. Både Mars Volta, Rex the Dog och Queens of the Stoneage vet hur man väljer plastfärger. Svart är inte det nya svart när det gäller vinyl.

Men trots ovanstående brister kan jag klara mig med skivan (Band of Horses ligger i samma gränsland) om den bara låter bra. Tyvärr kommer It's not me, it's you med inbyggda spårskutt. Det är inget fel på skivan. Den är bra tryckt. Men formen den tryckts med är åt helvete. Internet bekräftar.

Tyvärr Lily Allen. Jag gör litegrand av slut med dig. Droppen som får bägaren att skumma över är nog även det faktum att du inte förstår att du inte behöver försvara ditt röv-aktiga skivbolag (rövtiteln berättigad för att det var de och inte du som valde tryckeri). Jag trodde att du förstod kraften i framtiden.

Tydligen inte.

Kommentarer:

Skriv en ny kommentar:

Namn
Kom ihåg mig?

E-post:

URL:

Kommentar:

Trackback
www.flickr.com
This is a Flickr badge showing public photos and videos from aiglet. Make your own badge here.
hits