roger

Detta är ett inlägg jag kommer ångra. Om jag någonsin läser det igen. Jag hoppas inte.
Om någon utomstående försöker sig på att läsa detta (jag betvivlar det) så vill jag varna. Jag har ännu inte tänkt ut vad jag ska skriva. Jag vet inte hur jag mår. Jag vet inte hur jag ska må.

För 24 timmars sen mådde jag bra. för 48 timmar sen mådde jag jättebra. Nu mår jag inte alls så bra. Jag borde må bra. I min värld vill jag må bra. Men jag tror inte jag passar i min egen värld. Jag sätter upp regler jag tror mig följa, men tydligen är den mänskliga hjärnan mer komplex än vad man först tror.
"One simple rule".
Jag klarar inte det här med besök tror jag. Kom inte hit. Någon. Stay the hell away. Ni kontaktar inte mig. Jag kontaktar er.
Jag förstår de människor som bor kvar på samma ställe hela sitt liv. De har trygghet.
Jag förstår de människor som aldrig bor på samma ställe längre än vad som är mätbart med klocka. De har frihet. Sådan sjuk frihet.
Jag kommer köpa något nu. Jag kommer köpa något onödigt. Jag vet inte vad. Men jag fungerar såhär: Jag handlar i följande fall:
a) Då jag vill ha något riktigt mycket.
b) Då jag saknar något riktigt mycket.
Det övre fallet är väl solklart. Det nedre fallet är inte riktigt lika lättförståerligt. Jag behöver inte sakna en skiva för att jag ska köpa den. Jag kan sakna en person, eller bara mått dåligt i allmänhet.
Nu vet jag inte vilket av fallen som gäller.

Min hjärna har sprungit ifrån kroppen. Jag ser mig själv i tredjeperson. Jag ser Dig. Jag ser Er. Jag ser ganska mycket.
"Du vet inte vad du har förrän du förlorar det."
Man kan tro sig veta. Sen blir man påmind. Sen förlorar man det.

Hemlängtan? Nej det hoppas jag inte!
Är det värt det? Ja. Jag gör det värt det.
Kan jag vänta? Ja. Du vill inte veta hur mycket. Hur länge.

Jag ska inte köpa något!
Jag har en plan.
Den kommer bli dyr. Jag kommer bli trött. För trött?

"Am I breaking your concentration?"
Hade jag haft någon koncentration så kom Ni och körde över den och tog mer än hälften av kvarlevorna med er ut genom Dörren. Jag ska skrapa ihop det som ligger och skräpar. Sen ska jag limma ihop det. Sen ska jag använda det.
Min box-säck måste upp.

Har jag fått andningssvårigheter igen? Det kan du hoppa upp och sätta dig på!
Är det värt det? Ja.

Det dyker upp saker i skallen hela tiden. Massa skräp. Jag trodde inte en del av de här sakerna fanns på riktigt. Klyschor, klyschor, klyschor och åter klyschor. Massa hat. Fast ändå inte.

Ida. Ta. Det. Lugnt. Snälla.
Det finns problem, och så finns det problem. Vissa problem kan man göra andra uppmärksam över. Andra inte.

Ring mig. Vem du än är. Ring mig. Jag lovar. Jag stängde av telefonen i somras max tre (3) gånger med vilje. Det kommer inte hända igen.

Jag skriver mer och mer splittrat.
Är mina tankar splittrade? Ja.
Kommer jag att kunna få dem samlade igen? Nej. Då blir jag omänsklig.
Kan jag skärpa mig tillräckligt bara en liten stund? Jag vill.
Kommer jag skärpa mig tillräckligt bara en liten stund? Jag vet inte.
Är jag inte ganska nära nu? Jo.

Nu mår jag illa.

Men, gråter jag? Nej.
Gråter. Jag? Nej. Det är inte värt det.
Spelar det någon roll? Nej, tydligen inte.
Kan jag inte ta mig samman? Måste jag det?
Jag har inte sett mig såhär sen December!? Jag vet väl det! Jag var också med då! Jag låg på balkongen och hyperventilerade mitt i decembernatten! Hade det varit mörkt hade jag legat på balkongen nu också!
Men skärp mig? Jag kan inte!
Skakar jag? Ja. Värre än sist.
Jag brukar inte bete mig såhär? Jag har redan frågat det. Svaret kvarstår: Nej!
Är det värt det? Hon gör det värt det! Se på mig! Se på oss!

Att distansiera sig är en bra grej. Att hålla saker och tinger skilda från varandra hjälper en som människa att ta kontroll äver sig själv och ge en styrka att hjälpa andra. Blanda aldrig privatliv med arbete heter det ju. Nytta och nöje ska hållas vitt skilda! Jag har hittat några saker som inte får korsa spår nu också. De är komplexa. De har inga tydliga linjer.

Jag hoppas du minns hur det går när jag gör så här mot mig själv? Förlåt. Men det känndes rätt.
Jag har inte rätt att bestämma vad som är rätt!!
Jag sätter upp regler! Regler ska följas! Jag försöker. Snälla. Sluta nu.
Är det värt det?! Ja.
Är jag värd det? Jag vet inte.
Jag hoppas jag minns hur jag mår! Jag minns. Det här går inte glömma.
Hon hade rätt! Nej!
Jo! Nej. Hon kan itte ha rätt! Hennes sätt är fel sätt!
Tror jag verkligen att regler kan hindra mig från att umgås med mig själv? Nej. De kan inte. Förlåt.
Varför gör jag såhär? Jag gör inget. Jag släppte baraVad har jag sagt om att låta folk komma mig nära? Jag vet. Förlåt.
Det hjälper mig väl inte nu? Kan jag inte få försöka?
Vadå försöka? Jo. Om ja inte lyckas på mitt sätt. Och hennes sätt är fel, då måste det ju finnas ett till sätt? Ett sätt jag inte hittat än.

Jag kommer lyckas. Alla tårar är inte av ondo.
Jag tar hand om oss.

Är det värt det? Jag ställer fel fråga.
Vad ska jag ställa för fråga då? Är Hon värd det?
Touché. Se. Helt plötsligt blev svaret lätt.
Ja. Ja. Ja!

Ilma. Jag förstår nu.
Ida. Jag tror jag fattar.
Oscar. Sluta WoWa. Snälla. Jag saknar dig. Jag hoppas att November för med sig bra saker.
Det är långt till November.

Jag återkommer när det slutat snurra.

Jag har mer att säga/skriva/skrika. Men jag orkar inte.