Spår 7
Ingen som någonsin fattat vad jag menat. Med de där titlarna. Och jag kommer glömma det. Så jag får väl va i helvet skriva ner det här och nu.
Kommer egentligen bara ihåg vad "spår 3" är: Svordomsvisan med Magnus och Brasse. Men jag anar att "spår 2 (refrängen)" är sick sick sick med Queens of the Stone Age.
Spår 7 är Wake Up med Rage Against the Machine. Så vet vi det.
För hur mycket jag än tror att jag tycker en sak, elle rhur mycket jag än känner för att strypa tillgången till kommunikation så hittar man ibland saker liggande i små hörnen av blogosfären som gör att man mår dåligt av motsatta anledningar. Jag trodde inte jag betydde all that. Jag börjar ana att jag kanske betyder all that. Om de där små bara kunde fatta det också så vore det bra.
Ska skriva. Har jag nog sagt förut.
Och jävlar så mycket skit jag skrivit på den här sidan. Jag är lite som Bert. Killar får ju inte skriva dagbok, men jag har lyckats göra det på något sätt ändå. Det är lite fel.
Om jag går tillbaka ett år och läser känner jag inte igen mig. Vafan. Går jag tillbaka en månad känner jag inte igen mig. Det är sjukt. Sjukt intressant.
Har sagt en del fåniga saker genom mina dagar. Men alltid sanna. Om än bara sanna för stunden så sanna hela den stunden. Och människor har ändrat sig. Mot mig och mot andra. Jag skriver varken bra eller intressant. Det spelar tydligen ingen roll. För ibland så läser folk vad jag vill, och det helt utan att hora ut min blogg-adress på msn. De som har hittat mig har sökt mig aktivt. Det är hedrande att en så duktig och inspirerande människa som Sanna tittar förbi ibland. Då
blir man glad.
En av de skummare grejerna är att jag aldrig brytt mig om vem som läst här. Nu för tiden har jag en fast skara på 6 personer som tittar förbi när det händer saker. Jag brukar inte skriva när jag är med Jennifer. Då får hon ta ganska mycket av vad jag tycker och känner. Så ibland händer det att jag tycker saker jag inte kan säga till henne. Och då får man hitta andra medel att uttrycka sig med. Det här är ett av dem.
Nu har jag varit egenkär nog, dags att gå hem. Då händer väl mycket oundvikligt och dumt.
Damn hell. Jag sitter kvar en stund till då.
Shaitan!
Kommer egentligen bara ihåg vad "spår 3" är: Svordomsvisan med Magnus och Brasse. Men jag anar att "spår 2 (refrängen)" är sick sick sick med Queens of the Stone Age.
Spår 7 är Wake Up med Rage Against the Machine. Så vet vi det.
För hur mycket jag än tror att jag tycker en sak, elle rhur mycket jag än känner för att strypa tillgången till kommunikation så hittar man ibland saker liggande i små hörnen av blogosfären som gör att man mår dåligt av motsatta anledningar. Jag trodde inte jag betydde all that. Jag börjar ana att jag kanske betyder all that. Om de där små bara kunde fatta det också så vore det bra.
Ska skriva. Har jag nog sagt förut.
Och jävlar så mycket skit jag skrivit på den här sidan. Jag är lite som Bert. Killar får ju inte skriva dagbok, men jag har lyckats göra det på något sätt ändå. Det är lite fel.
Om jag går tillbaka ett år och läser känner jag inte igen mig. Vafan. Går jag tillbaka en månad känner jag inte igen mig. Det är sjukt. Sjukt intressant.
Har sagt en del fåniga saker genom mina dagar. Men alltid sanna. Om än bara sanna för stunden så sanna hela den stunden. Och människor har ändrat sig. Mot mig och mot andra. Jag skriver varken bra eller intressant. Det spelar tydligen ingen roll. För ibland så läser folk vad jag vill, och det helt utan att hora ut min blogg-adress på msn. De som har hittat mig har sökt mig aktivt. Det är hedrande att en så duktig och inspirerande människa som Sanna tittar förbi ibland. Då
blir man glad.
En av de skummare grejerna är att jag aldrig brytt mig om vem som läst här. Nu för tiden har jag en fast skara på 6 personer som tittar förbi när det händer saker. Jag brukar inte skriva när jag är med Jennifer. Då får hon ta ganska mycket av vad jag tycker och känner. Så ibland händer det att jag tycker saker jag inte kan säga till henne. Och då får man hitta andra medel att uttrycka sig med. Det här är ett av dem.
Nu har jag varit egenkär nog, dags att gå hem. Då händer väl mycket oundvikligt och dumt.
Damn hell. Jag sitter kvar en stund till då.
Shaitan!
Kommentarer:
Trackback